Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Att åka till Sydafrika är ett vågspel

Annons

Planerar man att begå sin jungfrutur till Sydafrika, kanske detta inte är den mest lämpliga reseguiden. För den kan, åtminstone vid en ytlig läsning, tyckas avskräckande, full av varningssignaler och hotfullheter.

Leif Norrman var under ett antal år DN:s Afrikakorrespondent, med basen i Sydafrika. Han tecknar en dyster bild av detta land, med ohämmad kriminalitet och grovt våld, exploderande Aids-epidemi och korruption, vita som kastar in handduken och emigrerar till Australien.

Det är en, milt uttryckt, osäker plats på jorden han med färgstarka ord berättar om, utan att censurera eller lägga tillrätta. Saker och ting skall nämnas vid sitt rätta namn, det är Norrmans journalistiska grundprincip. Sedan får Afrikagrupperna, Sida och de politiskt rättänkande säga vad de vill.

Att åka till Sydafrika, ännu mer att permanent leva där, är ett vågspel. Man kan råka riktigt illa ut, en fatalistisk hållning är nödvändig. Nästan alla kan vittna om hur de utsatts för beväpnade rån och andra otrevligheter, mer en lycklig tillfällighet om man klarar sig. Och som någon tillspetsande säger: Det kostar att bo i Johannesburg. Man betalar med ett kortare liv.

Men, samtidigt. Norrman, som numera bor i London, får något varmt och innerligt i tonen, när han avslöjar att det inte går en dag utan att han tänker på Afrika, längtar dit. Det är som en själens aldrig avklingande hemlängtan.

Han minns eldarna nere på marken vid nattlig inflygning mot den afrikanska kontinenten, likt välkomnande fyrar i det täta mörkret. Man gråter två gånger i Afrika, heter det. När man kommer och när man lämnar.

Vad längtar Norrman? Egentligen? Kan man sätta fingret på det? Går det att fånga med de begrepp och referensramar vi i den välbeställda, än så länge relativt skyddade världen har försätt oss med?

Nej, säger Norrman, med eftertryck. Man kan inte analysera Sydafrika med våra begreppslådor. Man bör inte teoretisera eller ens försöka att på ett distanserande sätt förklara, man måste på plats uppleva, öppna sig med alla sinnen för Sydafrika. Risken för exotisering, mystifiering och romantisering kunde förstås därvidlag förefalla överhängande. De är inte som vi, utan något annat och främmande – De Andra.

Men Norrman vet vad han talar om, han äger en förtrogenhet och erfarenhet som få av oss. Har rört sig under många år runt om i Sydafrika, kors och tvärs, både i de stora städerna och ute på landsbygden. Har många svarta vänner som kan lotsa honom. Har som ögonvittne konfronterats med de rysligaste saker, blodiga massakrer. Men även gästat fester och bröllop, de senare kan pågå i flera dagar.

Han har sett den afrikanska natten snabbt falla, snabbare än den gör någon annanstans på jorden. En leopards gulgröna ögon som glänst till i buskarna.

Rört sig i kåkstäderna bland hus byggda av torkad lera, under plåttak. Sett den värsta fattigdom och döende i Aids.

Sett det ”nya” Sydafrika, efter apartheid och med demokratiska val, växa fram. Ett alltmer korrumperat och legitimitetstappande ANC, en allt tommare retorik från dem som skor sig med hjälp av samma retorik. Sett de förödande konsekvenserna av lagen om affirmative action, positiv särbehandling, och politiskt betingade, men företagsekonomiskt vansinniga, jordöverlämningar (precis som i Sydafrikas nordliga granne Zimbabwe). Noterat strypt yttrandefrihet och jakt på samhällskritiker, de senare av regeringen avfärdade som rasister eller CIA-agenter. Sett ett land bestående av grupper med världsbilder som är oförenliga, men som ändå måste leva med varandra.

Sammantaget ett heterogent och mångsidigt land, en föga harmonisk blandning av modernitet och uråldriga traditioner och seder. Högutbildade akademiker och medicinmän från bushen, kritstrecksdirektörer och tiggande barn.

Norrman får det att kännas som ett hopplöst samhällsprojekt, denna regnbågsnation. Hur i hela friden få ordning på detta, hur kan det bli ett anständigt samhälle av det, värt namnet? Det verkar ju bara barka käpprätt åt skogen. Inget blev som man hoppades och drömde om, när Mandela valdes till president. Allt verkade med ens möjligt, morgondagen sjöng och dansade.

Men ändå säger Norrman som författaren André Brink: Det finns inget bättre ställe att leva på. För här, i detta paradisiskt undersköna landskap mellan Atlanten och Indiska Oceanen, just LEVER man. Monotoni och leda, den långsamma döden i en grå och slätstruken vardag, existerar inte här.

Att Norrman varit sjöman, är självlärd och hållit sig borta från akademierna, har bara varit bra för lystern och drivet i hans stil. Han är en målande författare, begåvad med den trollbindande förmågan att ge oss ett Sydafrika, som trots sin farlighet attraherar och lockar.

Hans text låter och luktar, man hör hela tiden under läsningen en distinkt röst. Läs för all del gärna Chatwin och Kapuscinski, om vi talar litterära reseskildringar. Men Norrman är ta mig tusan strået vassare. Rakare. Inga manér. Närvaro i varenda sentens.

Jag tar tillbaka det jag skrev i inledningen. Den som skall åka till Sydafrika kan inte skaffa sig en bättre guide. Förutsatt att man orkar med komplexitet, VERKLIGHETEN – bortom politisk korrekthet, fyrkantighet och välmenande förförståelse. Osminkad verklighet – inte tjusig ideologi.

Sydafrika kräver mycket av den som på allvar ger sig i kast med henne. Hon är undanglidande, man får aldrig henne på plats, hon låter sig inte dresseras och kontrolleras, man kan inte äga henne. Men lätt att svårt förälska sig i. Därefter varje dag längta till. Förlorad och förbi.

Lasse Ekstrand