Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Att flytta är en psykisk process

Annons

Att jag aldrig lär mig. Lär mig vad det innebär med en flytt. Varje gång går jag på samma känslomässiga lurendrejeri, från min egen sida. När jag står där bland flyttlådorna i ett utflyttningsanpassat kaos så ser jag den nya lägenheten framför mig, drömskt. Jag längtar bort från alla hoppackade saker och alla kasserade prylar som måste slängas. Men bara jag får nycklarna till den nya lägenheten så kommer allt bli bra. Bara jag slutligen får slänga det sista skräplasset på återvinningen så kan jag andas ut, ta det lugnt och bara njuta i den nya lägenheten som jag har längtat så mycket efter att få flytta in i. Tänker jag.

Och nycklarna fås. Flytten innebär så klart omständligt bärande av tunga möbler. Också den hemska flyttstädningen. Den där städningen som känns så meningslös. Piffa till den gamla lägenheten som aldrig förr, för att sedan lämna bort den, renare än vad den någonsin har varit. Men även dessa saker går att genomlida. Snart så kommer ju lugnet. Snart så har jag ju flyttat in i det nya. Och då, då kan jag ta det lugnt och bara njuta. Tänker jag.

Men så händer det som alltid händer efter att jag väl kommit på plats i den nya efterlängtade bostaden. Jag studsar in glad i hågen, med bilden på näthinnan från visningen. Så som den såg ut då. Och så som jag skapat lägenheten i mitt huvud. Med möblerna som ska stå så fint på plats. Där flyttlådor, papperskassar och överfyllda plastpåsar inte alls existerar. Men lik förbannat så finns de där varje gång: flyttlådor, papperskassar, plastpåsar och plötsligt opassande möbler. Jag har bara flyttat ett flyttkaos från en plats till en annan.

Där tar mina krafter slut. All energi har liksom förbrukats under allt packande, kånkande och städande, det finns liksom inte någon ork till att allt nu ska på plats också.

Och jag skäms. Jag skäms över att jag inte känner mig så där sprudlande glad över att äntligen ha fått flytta in i min drömlägenhet, med min drömprins dessutom. Jag skäms för att jag börjar gråta för att jag har lite ont i magen och inte vill åka till återvinningen ännu en gång. Och jag känner hur flyttkartongerna stirrar förebrående på mig när jag slänger mig på sängen efter jobbet och inte alls orkar hänga in kläderna i garderoben, alla kläder som redan är alldeles hoptryckta och förmodligen superskrynkliga i sitt hoppackade tillstånd.

Jag känner hur hela jag befinner mig i ett hoppackat tillstånd och jag vill bara slita upp mig själv ur detta omotiverade deppträsk. För jag borde ju vara överlycklig. Och det blir jag ju också. För det här är bara en del av en flyttprocess. Något som jag går igenom varje gång. Men ändå så lär jag mig aldrig.

MARIE BJÖRK

bjork.m@hotmail.com