Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Att läsa en barkmålning

Annons

I början var alla fåglar svarta. En liten duva flög mot marken för att äta men råkade landa på något som stack hans fot. Den svällde upp, och han låg blödande på marken och var nära att dö. Alla hans kompisar samlades omkring honom för att försöka hjälpa honom – alla utom kråkan. Papegojan, svart förstås, högg med sin vassa näbb i duvans svullna fot. Då sprutade en massa färger över både papegojan och de andra fåglarna. En del fick röd färg över sig, andra gul eller grön eller brun. En del fick fläckar av färg, andra fick ränder. Alla fick färg, alla utom kråkan som stod längre bort. Det var så alla fåglar fick sina färger. Och duvan blev frisk igen, tackade papegojan och kunde flyga iväg.

Så berättade man i det land där papegojorna flyger i träden som skatorna hos oss, i Australien. Man hade sagor om hur kängururna fick sina svansar, varför det finns fladdermöss i grottorna och varför tumlaren sprutar vatten – det var efter ett bråk med kängurun som tumlaren hoppade ner i vattnet och bestämde sig för att stanna där.

Man berättade om strider mellan olika stammar, ibland inkluderande att man rövade varandras barn. Om hur en tjock man, som alla mobbade och jagade, flög upp till himlen och blev en fullmåne. Alla andra människor dör, medan den här mannen visserligen dör på morgonen men väcks till liv igen nästa kväll.

Och om Dunbi, den första ugglan, som barnen lekte med och plågade. Varför Dunbis far blev rasande och befallde ödlan att måla sig, dansa runt på slätten och samla alla moln. Det blev storm, åska och blixtar, sen regn och översvämning. Alla människor drunknade, utom en man och en kvinna som grep tag i en kängurusvans, tog sig iland och blev de första människorna i en ny stam – som inte får plåga ugglor. (Att måla sig och dansa var magiska handlingar som ingick i de berättandes sedvänjor.)

Kontinentens urinvånare, aboriginerna, anses ha kommit till Australien från Sydostasien för cirka 50 000 år sedan – i kanoter och flottar, världens äldsta båtar. Under tusentals år  utvecklade de ett levnadssätt som passar detta karga och torra land. De var samlare och jägare, halvnomader som flyttade från lägerplats till lägerplats, beroende på tillgång av mat och vatten under olika årstider. De över 500 stammarna var i sin tur indelade i klaner, och de talade över 200 språk och 300 dialekter. Stammarna hade namn som Pitjantjatjara, Yolngu, Lardil, Tiwi, Aranda, Walpiri...

Alla stammar hade sina egna territorier, som förfäderna ansågs ha tilldelat dem. Där var det en plikt att vörda och vårda de heliga platser som sågs som spår efter förfäderna – en klippmålning, ett träd, en sten...

Utan gränsmarkeringar, staket eller liknande och ofta i ett väldigt monotont landskap visste alla exakt var deras eget land började och slutade. Barn lärde sig utbredningen bland annat genom sånger; sångerna blev kartor, som kunde fungera även för en person som aldrig tidigare varit i området.

Eftersom man inte hade något skriftspråk, måste allt memoreras. Däremot kunde man avläsa naturen och tyda en barkmålning eller en kroppsmålning. Man kunde undervisa barn genom att teckna i sanden, och barnen lärde sig fiska, dansa, hitta vildhonung med mera genom att tidigt följa med och imitera de vuxna.

Stammarna hade inga hövdingar. Alla måste vara överens om beslut. Den som bröt mot de egna lagarna straffades av de övriga.

Hela Australien var ett nät av stamregioner. Längs kusterna och i bördigare, regnrikare trakter var territorierna rätt små och räckte ändå för att man skulle kunna livnära sig. Här bodde majoriteten av aboriginerna – till för drygt 200 år sedan, när européerna kom, lade beslag på den bästa marken och drev urinvånarna till det ofruktbara inlandet.

Folket levde tätt inpå naturen, odlade inte men observerade och behandlade sin omgivning så att den framtida tillgången på mat och vatten inte skulle äventyras. Männen var goda jägare, använde spjut, pilar och ibland jaktbumeranger. De kunde följa känguruspår även över kala klippor, och de kunde fånga en fågel i flykten. Klubbor och stenyxor förekom liksom grävkäppar, som mest var kvinnornas redskap.

Det är lätt att förstå att naturfolkens sagor och sånger handlar om naturen. Detsamma gäller deras målningar, ofta på bark. De är inte konst för konstens skull utan berättelser med religiös innebörd; i dag är de samlarobjekt. I delstaten New South Wales, nära dess huvudstad Sydney, finns i högplatåernas sandstensklippor enorma ristningar, kanske 200 meter långa, med stiliserade människor som mest påminner om stora pepparkaksgubbar och med fåglar, fiskar och djur. Över 600 sådana bildsamlingar har påträffats, och liksom på våra hällristningar kan en figur helt eller delvis var utförd ovanpå en annan.

Européerna som ”upptäckte” Australien och tog det i besittning gjorde länge sitt bästa för att utplåna både aboriginerna och deras kultur. De lyckades rätt bra, och det är mycket sent som synsättet blivit ett annat.

Aboriginernas kultur räknas som världens äldsta nu levande.