Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Att skriva för sig själv

Annons

”Katastrofens skrift” kan sägas vara hans sista bok, hans testamente. Och jag älskar denne Maurice Blanchot, närmare bestämt hans kryptiska, svårgenomträngliga stil, blandningen av skönlitteratur och filosofi. Jag skulle aldrig kunna sammanfatta eller presentera honom på ett ”rättvisande” sätt och det uppfattar jag som den stora poängen med att läsa honom: han glider elegant undan med ibland poetiska eller aforistiska turneringar, är suverän, låter sig inte ”kritiseras” eller representeras.

I det obegripliga och okuvliga bor stimulansen, den intellektuella utmaningen, det fortgående äventyret. Blanchot bjuder motstånd, hans texter står emot kategoriska tolkningsförsök och teoretiska spetsfundigheter. Det finns inga genvägar till Blanchot.

Kanske hemligheten bakom detta sätt att skriva – ljusår från ett anglosaxiskt, begreppsutredandets klarhetsideal – är att Blanchot skriver inte för, sneglar inte åt, någon läsare, han skriver för sig själv. Skrivandets aldrig upphörande process är sitt eget ändamål. Om han blev läst eller inte, det var inte avgörande för Blanchot. Privat var han skygg, höll sig till ett fåtal vänner, bland dem Derrida.

Det är fragment Blanchot skriver. I den spretiga och oböjliga tradition där vi hittar namn som Herakleitos, Novalis, Lichtenberg, Nietzsche. På svensk botten finns det bara en som lirar i samma division, en enda som kan mäta sig med de allra bästa: Vilhelm Ekelund. (Han satte heller aldrig någon ära i att vara läsbar.) Fragmentet är maskulinitetens stil – men i upprorets namn och praktiserad som anarki i text.

Fragmenterandet är ett avståndstagande: från ordning, totaliteter, helheter, system och institutioner. Fragmentet tjänar ingen, är till ingen nytta, bidrar inte med något ”konstruktivt”, håller sig sturskt för sig självt, klipper av när det behövs. På och en samma gång komprimerande den största stränghet och tolerans.

Inget ämne är förbjudet på förhand, men det valda ämnet kan inte omskrivas hur som helst.

Blanchot behandlar med ytterst försiktiga fingrar döden och passiviten som ämnen. Även Förintelsen.

Fragmentet hånar alla maktfulla anspråk på sammanhang och inordning. Fragmentet sliter sig och skakar sig loss, låter sig inte uppfostras. En av de svåraste estetiska formerna att bruka. Här får inte finnas ett överflödigt ord, det får inte svaja till någonstans.

Till Blanchot återvänder jag gärna. Utan att begripa särskilt mycket. Det är intellektuellt läkande i den plågande brusets och förenklingens tid, där de lättsmälta ”dussinförfattarna”, som Lars Gustafsson häromdagen benämnde dem, firar triumfer.

Det bångstyriga fragmentet: ”utan både text och kontext radikalt ociterbart”. Ett litteraturens problembarn.