Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Att våga läsa Dr Gonzo

Annons

”Gonzojournalistik”, kallade han det själv. Det var han i egen hög (sic!) person som var Doktor Gonzo, med av honom själv och ingen annan utfärdad rätt att praktisera sin egen variant av journalistik.

Med skribenten starkt subjektivt involverad, definitivt ingen som ”objektivt” registrerar eller bara rapporterar, utan att lägga något dramatiserande till. Kanske rent av iscensättande en situation.

”New journalism”, som han i sällskap med Tom Wolfe, Norman Mailer och andra brukar förknippas med, spottade han åt som beteckning. Ingen visste vad som var nytt eller gammalt, för den delen. Och han ville inte kategoriseras, tryckas in i någon fålla. Han var ensamvargen, behövde ingen falsk gemenskap, inte kollegialt huka under samma tak som andra. Hunter var sin egen institution, men han skulle ha gått bananas om han hört någon institutionsförklara honom.

Hunter, som sardoniskt brukade säga att ”journalistiken är varken en profession eller ett yrke. Det är en billig samlingsbeteckning för rövhål och misslyckade existenser”.

Att skriva journalistiskt, det är som att sitta som en chimpans i en bur på zoo och onanera, inte finare än så. Kunde tyckas att han strök de antiintellektuella bonnrövarna från Texas, Montana och Colorado medhårs. Bonnrövarna som hatar intellektuella, ”ägghuvudena”, och Washington Post.

Många journalister är, enligt Hunter, misslyckade författare. Själv gick han den omvända vägen, från journalistiken till författandet.

Egentligen var doktorn en författare, det ville han vara.

Gonzo… Som om beteckningen kunde fånga Hunters speciella stil: Frenesin, det ohejdbara, fullträffarna och horribla missarna, rundpallarna och energin, det förströdda och det konstfärdiga.

Han är bara för jävlig som skribent. Ingen skriver som Hunter. Han kan inte bilda skola, ingen kommer efter honom, traskar patrull. Hunter är sin egen signatur, sitt eget varumärke. Snacka om ”personal branding”.Väktarna och ordningsmännen, de oförmögna och förfärade, blinda och skenheliga, ser bara drogerna och utanpåverket, slackandet och flummandet. De räknar antal och millimetrar, inskjutningsgånger och snifftillfällen, tittar under Hunters näsa, lyser med ficklampa mot hans pupiller.

De kallar honom ”sjukligt paranoid”, fattar inte att paranoian bakom skrivandet var större än den som drogerna framkallade. Den samhällsbetingade paranoian är rationell och klarsynt, klok och begriplig, genererad av ett demoraliserat, urspårat samhällstillstånd. Man har alla skäl att känna paranoia om man tvingas leva i det tillståndet: Den luftkonditionerade, amerikanska mardrömmen, med plastkaktusar och elektriska jultomtar, presidentlögner och själslig nedbrytning. All frihet, utom den materiellt berusade konsumentens skendito, avskaffad och förbjuden.

Hunter jagades dag och natt av en paranoia som tvingade fram sociologisk insikt: en kritik av den amerikanska drömmen, snarare sveket av den. Ett schizzigt, hallucinatoriskt och psykedeliskt, obarmhärtigt och ocensurerat friläggande av hur den stolta, amerikanska självförståelsen successivt punkterades och ohjälpligt vittrade bort: på grund av Vietnamkrig, Song My och den äppelkindade löjtnant John Calley. En amerikansk helyllegrabb ute i världen för att försvara de amerikanska värdena och som inte visste bättre.

Inbördeskrig som startade i ghettona, dödskjutningarna vid Kent State University i Ohio. Studenter liggande lik efter att ha träffats av statens kulor.

Fanns det någonstans en oskuld, var den tagen och borta. Till slut blev inget kvar, förutom genetiskt manipulerade äppelpajer och artificiell grädde, framkommenderad flaggviftning under chauvinistiska parader, hamburgerrestauranger och köpcentra som likt metastaser i en sjuk kropp förökade sig över landet. Allt blev spöklikt och förryckt, den samlade effekten förgörande, som om en långsamt detonerande, mental bomb hade släppts.

Mitt i alltihopa fanns Hunter S Thompson. Han kunde inte ställa sig utanför eller emigrera. Det fanns ingen Hunter utanför detta svårt skadade USA, han var dess nedtecknare. Hunter berättade om sitt USA, utan att förfalla till romantik och nostalgi, eller få något gråtmilt i rösten. När något gick förlorat som fick svåra konsekvenser.

Men kanske smygande, i små steg, omärkligt för en del. Innan det var för sent och inte längre gick att reparera. 1960-talets tidsanda, med dess sprudlande optimism: en den obundna kärleken och det fria livet bejakande livsstil som spirade, slocknade och dog.

Anarki och frimodighet blev ”marknad” och senkapitalism. Aska hälldes över solrosorna, mental cancer spreds. Det blev efteråt och mycket sämre: beskuret och andefattigt, egoistiskt och självtillräckligt, sunkigt och instängt. Repressionen tilltog. Var ta vägen i detta klaustrofobiska samhällstillstånd, som stänger in alla och gör dem galna, från osnutna bonnlurkar till högtravande universitetsprofessorer.

Ingen kan stå emot.

Hunter gjorde rent hus, lämnade inget kvar att trösta och lura sig själv med. Han tecknade nederlagets bäcksvarta bild utan att putsa på kanterna. Återgav det politiska och moraliska haveriet.

Alldenstund ungarna inte längre beter sig som Huck och Tom: Ett sorglöst driva omkringliv på flotten bakom vassen utanför skolan.

När de beväpnar sig – och det är inga problem att skaffa vapen av alla de slag på vapentoleransens kontinent. Lättar på trycket genom masslikvideringar av skolkamrater, avslutar med att skjuta sig själva, lägger ut allt på nätet, the last performance inför mobilkameror.

Alla är postuma filmstjärnor och huvudrollsinnehavare där ute på nätets Pseudohollywood med YouTube, Facebook och andra direktkanaler att tillgå.

Ingen idé att jaga ungarna med diagnoser och psykofarmaka. De är inte galnare än sina egna föräldrar – eller skollärarna, kuratorerna och alla välmenande vuxna. Det är systemet som har ballat ur. Ingen återvändo finns, inga reträttmöjligheter. Överallt öppnar sig massgravar med tomt flinande människor. Hetskonsumerande, förryckta varelser springer i bredbandsutrustade ekorrhjul. Hunter var aldrig bitter, visste inte vad det var. Han ställde sina frågor, brydde sig inte om de var korrekta eller inte, behagade eller inte, var osakliga och orättvisa eller inte, behövde ställas eller ej.

Till synes tämligen fridsamt checkade han in på ett hotell, ute på ett absurt kneg, som att bevaka en konferens med knarksnutar. Och ingen kunde förutsäga vad det var för äventyr som skulle komma att iscensättas av den Hunter som fruktade ledan och stillaståendet, den levande dödens vardagliga kyla, mer än något annat.

Visst var han hög, drucken, galen och sanslös. Det var hans person, hans stil, hans samvete.

Det kokande och framvällande VAR Hunter, varken mer eller mindre. Ingen klådde honom när han väl fått upp farten. Wolfe och Mailer hade inte en chans. Inte pipige Truman, eller någon annan heller, för den delen.

Om du ska läsa Hunter måste du våga släppa säkerhetsbälten och livbåtar, karta och kompass. Att läsa honom är som att ge sig ut på en fullkomligt oförutsägbar resa.

Men själv har han gjort sin sista trip. Askan efter honom sköts, som han själv ville, ut från en kanon på Johnny Depps ranch. Samme Depp som porträttlikt spelade honom i filmatiseringen av ”Fear and Loating in Las Vegas”.