Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Auster en besvikelse

Annons

När han vaknar till medvetande befinner han sig på botten av en grop, iförd militärkläder. Han kan inte ta sig upp. Gropen är djup och kanterna är lodräta och hårda, utan fäste för fötterna. När Owen Brick äntligen får hjälp att komma upp visar det sig att världen inte längre är sig lik - bokstavligen. Inbördeskrig rasar i USA. Flera av delstaterna, med New York i spetsen, har brutit sig ur Amerikas Förenta Stater. Federalerna, kallar de sig.

Det är en värld där Irakkriget aldrig startats, där Tvillingtornen aldrig störtat samman. Men det är ändå ett land i krig. Tretton miljoner amerikaner har redan dött under de fyra år som inbördeskriget rasat.

Owen Brick har, får han snart veta, en mycket speciell uppgift. Han måste mörda den person som sitter och skriver samman denna andra verklighet, ”Det kan vara Blake. Det kan vara Black. Det kan vara Bloch . Han sitter i ett rum hela dagarna och skriver, och allt han skriver ner blir verklighet.”

Men – vilket vi läsare självfallet redan vet – hans riktiga namn är August Brill. Han är en sjuttiotvåårig litteraturkritiker med kroniska sömnbesvär. Han bor hemma hos sin dotter i Vermont sedan en bilolycka för ett år sedan. Han sörjer ännu sin hustru Sonias död.

Det amerikanska inbördeskriget, berättelsen om Owen Bricks säregna äventyr i en parallell verklighet, är en fantasi han ligger och leker med på nätterna när han inte kan sova. Eftermiddagarna ägnar han sig åt att titta på högar med dvd-filmer tillsammans med Katya, sitt barnbarn. Katya har hoppat av filmskolan i New York. Hennes värld rasade samman när hennes pojkvän Titus dog i Bagdad.

Berättelsen om dessa två sargade personer är i sin tur skriven av Paul Auster, det litterära underbarnet som hunnit bli sextiotvå år. Den nya romanen heter ”Mannen i mörkret”, distinkt och följsamt överförd till svenska av Ulla Roseen, en av våra förnämsta översättare.

”Mannen i mörkret” är dessvärre en besvikelse, de metalitterära speglingarna och den postmodernistiska krampen detroniserar romanen. Varje berättelse måste med nödvändighet upprätta ett kontrakt med läsaren. Ett kontrakt som säger: detta är villkoren, dessa lagar härskar, detta är den verklighet vi ska dela. Sviker författaren kontrakten går luften ur berättelsen. Den dör, förlorar sin magi och trovärdighet. Ett utomordentligt exempel på hur det går att genomföra en likartad lek med parallella verkligheter, berättelser som liknar en rysk babusjkadocka, utan att författaren sviker kontraktet med läsaren är exempelvis Lars Gustafssons ”Bernhard Foys tredje rockad”.

När August Brill – och antar jag, Paul Auster – tröttnar på Owen Brick och en natt i stället börjar prata med Katya om sitt liv återstår sextio sidor. Dessa avslutande sidor i romanen är lysande. Där borde ”Mannen i mörkret” ha börjat.