Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Äventyret på La Charente

Klockan två på eftermiddagen en varm lördag i juli gick vi ombord. Vid kajen i Jarnac i Frankrikes cognacdistrikt låg båtar nyspolade och rena vid kaj. Fyra båtar fylldes med svenskar, de allra flesta från ­Gävle men även från Södertälje och Ekerö och nu ­väntade en veckas äventyr på floden La Charente.

Annons

Att åka kanalbåt är en speciell form av semester som slår det mesta. Vår båt av märket Salsa från företaget Le Boat blev som ett flytande och intimt litet pensionat med självhushållning för oss åtta ombord.

Många som hyr båt åker med personer man redan känner, familjen, grannar, kompisgäng, arbetskamrater.

Man kan också som vi i vår båt vara nybörjare som vänner.

Nisse och Maggan, Lars och Ing-Marie, Lasse och Anne, jag och Eileen hade träffats och pratat ihop oss före resan, om frukostvanor till exempel. Vi hade också kommit överens om vem som tar med myggmedel, Kalles kaviar, arbetshandskar till tamparna i slussarna, diskhanddukar och annat praktiskt. Vi hade även dragit lott och delat in oss i matlag. Två mål om dagen tänkte vi äta ombord, frukost och lunch eller middag och ett mål om dagen ute på någon lokal restaurang.

Vi tog flyget till Paris där vi övernattade innan vi tog snabbtåget till Angoulême och därifrån buss till Jarnac, utgångspunkten för flodresan. Redan i Paris kände vi att vi skulle trivas tillsammans och så blev det. Det blev en vecka full av skratt. Vi saknade aldrig samtalsämnen och personkemin fungerade helt perfekt.

Christer, vår reseledare, hade redan planerat ungefär hur vi skulle åka och hade även bokat in studiebesök, bland annat hos världens mest exklusiva cognacstillverkare, det lilla familjeföretaget Delamain.

Han hade också ordnat så att vi kunde bunkra mat och dryck i en lokal Coop-affär i Jarnac som även levererade varorna till båten. På egen hand upptäckte vi i Jarnac det som gör Frankrike till ett så attraktivt semesterland, en utmärkt slaktare, bageri förstås med färskt bröd och läckra bakverk och inte minst, en inomhusmarknad med allt från ostron och jordgubbar till ett stort utbud av frukt, grönsaker och delikatesser.

Det kan kännas skrämmande att plötsligt ta kommandot över en stor motorbåt och navigera den på en flod med annan trafik, även om man är van vid båtar. Och inte minst, att gå igenom ett antal slussar.

Le Boats personal kom ombord och gick noga igenom båtens skötsel och hantering.

Sen kastade vi loss med Lasse, den mest sjövane av oss åtta, vid rodret.

Redan efter några hundra meter väntade den första slussen.

– Jag vinglar, sa Lasse som är van vid segelbåtar. Han tyckte att båten reagerade långsamt. Men efter ett tag hade både Lasse och alla vi andra ombord lärt oss hur båten reagerade. Vi byttes alla av med att styra båten och bara det var en skön upplevelse.

Slussar är ett kapitel för sig.

Man kör långsamt fram till en kaj före den stängda slussen. Där hoppade fyra av oss i land medan två, förutom kaptenen, var kvar ombord för att hantera tamparna i för och akter.

Först öppnade vi dammluckorna med en vev, en på varje sida. Därefter vevade vi så att själva slussen öppnades. Sen kördes båten in i slussen. Vi stängde och släppte ner dammluckorna. Sedan gjorde vi samma process på slussens andra sida, öppnade både luckor och slussväggar så att båten kunde lämna. Själva slussen fylldes eller tömdes på vatten, beroende på i vilken riktning på floden vi gick.

Vi hoppade som glada lärkor och fick med tiden smidig rutin på att hantera slussarna. På Charente var alla slussar mekaniska men välsmorda. Det var skönt att röra på sig och samtidigt kul att uppleva teamwork.

Redan den första slussen, écluse på franska, klarade vi utan problem och därefter gick navigerandet som smort. På den fronten hade vi aldrig några problem. Båtarna går sakta, kanske fem knop högst, och på vår flod var det dessutom väldigt litet trafik. Vi mötte några båtar ibland. Vid ett tillfälle kunde vi roa oss med att se på när ett gäng åkte vattenskidor. Vi pratade också med unga franska soldater som var ute på kanotövning.

Jag har tidigare åkt kanalbåt på Canal du Midi. Där är trafiken livlig. Flodfåran är på sina ställen så djup att man bara ser höga kanalkanter. Dessutom är vattnet mycket smutsigt och inbjuder inte till bad.

På La Charente var det aldrig något problem med utsikten. Man åker genom mycket vacker natur med betande kor, blommande solrosor, vinfält, majsodlingar. Små byar passerar. I floden gör svanar och andfåglar oss sällskap. Över oss flyger rovfåglar, ormvråkar kanske, eller glador, men även många hägrar och storkar.

Att det finns fisk i floden vittnar de många personer om som tillbringade sina dagar vid flodkanten med sina fiskespön. Vissa hanterade 5-6 spön samtidigt.

Och vattnet var mycket renare än i Canal du Midi, men ändå var det bara på ställen där floden fick friska tillflöden som det kändes skönt att bada. Kanalbåtarna släpper ut allt direkt i floden och det är svårt att förstå att man inte har infört ett system med slutna septiktankar.

Så här blev vår vecka på La Charante:

Lördag: Tidig start i Paris, bekvämt snabbtåg och buss till Jarnac. Handlade mat och dryck och åt lunch ombord. Vi utsåg Nisse till kassör och gav honom 50 euro var, som skulle användas till inköp av veckans proviant. Det räckte nästan. Efter lunchen väntade första slussen. Vi gick ett par timmar uppströms, i riktning mot Angoulême och sedan la vi till vid en brygga i Pont de Vinade. Där hade vi kunnat äta middag på en fin restaurang, men vi var för trötta efter en tidig morgonstart.

Söndag: Eileen och jag tog en promenad till byn Bassac med förhoppning om att hitta ett öppet bageri där vi kunde köpa färskt frukostbröd men byn var för liten. Där fanns bara kyrkan. Den enda person vi mötte hänvisade oss till byn intill, men dit var det för långt att gå. Roade oss med att titta på en katt som lekte med en stor skalbagge, kanske en ekoxe. Vacker natur med träd planerade i snörräta rader.

Vi gick vidare till Châteauneuf-sur Charente där Nisse och jag hittade ett öppet bageri. Mataffären däremot var stängd, men vi hade mat så att vi klarade oss. Gick vidare till Pont de la Meure där vi trodde att restaurangen skulle vara öppen. Tji fick vi. Den natten vaggades vi till sömns av grodors idoga kväkande.

Måndag: Vi vände och gick nerströms igen. Vi stannade framför sista slussen till Jarnac vid underbart vacker natur. Där kunde vi bada och promenera.

Tisdag: Tidig frukost. Klockan tio väntade studiebesök på konjakstillverkaren Delamaine. En av familjemedlemmarna, Charles Braastad, norskättling vars farfar hade gift in sig i familjeföretaget Delamaine, gav oss en mycket intressant inblick i konjakstillverkning. Vi fick lukta på destillat av olika åldrar och smaka på de färdiga dryckerna. Företagets yngsta konjak är en XO, minst 25 år gammal och märket har allra högsta anseende. Där fick vi också träffa ett svenskt par, Kajsa och Jonas, som bott i Frankrike sedan 1992 och som berättade om sitt liv i Frankrike. Efter gemensam lunch i Jarnac gick vi till Cognac, det stora centrumet för konjakstillverkarna. Mitt emot Hennesys stora byggnader lade vi till. Vi tog en kvällspromenad på stan men åt som vanligt ombord. Det kändes mest trivsamt för vårt gäng.

Onsdag: Vi började dagen med champagnefrukost med jordgubbe i glaset. Lars och Lasse fixade frukost. Sen gick vi ner på stan. Nisse, som hade tagit sin klarinett med sig och som underhållit oss med fin musik, hittade en musikaffär i Cognac där han kunde köpa ett munspel. Själv letade jag förgäves efter ett musettdragspel. Vi fortsatte nedströms och hade tänkt besöka en pineau-tillverkare. Men vid den bryggan låg en annan båt och tog upp all plats. En sur gubbe ombord ville inte låta oss lägga till så vi blev litet purkna och gick vidare. Efter en stund upptäckte vi en skylt på stranden som också inbjöd till pineau-provning. Det visade sig vara en lyckoträff. Madame Charbonneau visade oss sitt lilla familjeföretaget där man destillerade de egna druvorna. Av produktionen fick de använda 20 procent till egen konjakstillverkning och 40 procent till framställning av pineau, ett starkvin som består av konjak blandat med druvsaft. Det finns både vit och röd pineau och är ett vin som passar bra både som aperitif och till ost och efterrätter. Resten av produktionen säljer familjen till de stora konjakstillverkarna. Hon beklagade att ingen av familjens två döttrar var intresserade av att ta över gården. Hennes man sörjde djupt, för gården hade gått i släkten i många led. Men för dagens ungdom är det för hårt arbete och för litet pengar.

Sen gick vi vidare mot Saintes, en av de större städerna. Nisse och jag turades om att köra. På den här sträckan är det inte så många slussar. Landskapet är mer flackt men mycket vackert. Vi stannade i en liten by och på kvällen bjöds vi på löksoppa som Ing-Marie och Anne hade tillagat.

Torsdag: Jag och Eileen köpte bröd, Maggan och Lasse ordnade frukost och sen gick vi till Saintes. Där låg redan Christers båt. Vi gick i land och utforskade den vackra staden. Det var reor i butikerna. Köpte en vit skjorta. Åt lunch i en gränd. Så började vi återfärden mot Jarnac. Vi stannade i St-Brice, intill ett stort slott. Vi fick veta att där bodde en 102-årig man av släkten Henessy. Vi låg sida vid sida med Christers båt och åt middag samtidigt. Vi sjöng ur medtagna allsångshäften och underhölls av franska flygvapnet som hade flygövning över våra huvuden. En stund tändes slottet upp och vi såg en grupp människor vandra genom parken.

Intill oss höll ett gäng ungdomar till och grillade, badade och hade trevligt.

Fredag: Sista dagen på floden. Vi åkte lugnt och sakta och gick till vårt favoritställe, bortom första slussen. Där badade vi och började städa ur båten. Den skulle vi lämna kl 7 följande morgon för att hinna med tåget till Paris. Sista kvällen gick vi alla till restaurangen på torget i Jarnac och åt tillsammans. Alla nöjda och glada efter en fin vecka på floden.

Lördag: Vi lämnade en renstädad båt, tog buss och tåg till Paris och fick som avslutning ytterligare en natt i Paris.

Nästa gång skulle jag vilja utforska floden Lot. Där ska naturen vara mer dramatisk än längs La Charente.

Kerstin Monk