Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Avslöjande, beslöjande

Annons

Det är de två fenomen som vrider sig som mycket starka linnetrådar runt berättelsens virkkrok. Vad får vi prata om? Vad törs vi prata om?

Vi följer en grupp poliser som arbetar med brott som kan ha rasistiska motiv. En ung kvinna av icke-norsk härkomst hittas mördad och stympad – och tydligen är också någon annan stympad eftersom den hand som saknas och den hand som hittas intill liket inte är densamma. Ännu en mördad ung kvinna hittas kort därefter. Och fler.

Specialgruppen, som består av poliser med olika kulturell bakgrund, arbetar sig långsamt, mycket långsamt och via nog så uppslitande diskussioner om vad som är kulturellt nedärvda föreställningar, handlingar och fördomar och vad i det egna handlingssättet som gör att det som borde vara självklart inte kan förstås. När en slöja tas bort, beslöjas det som borde ha framträtt av något annat.

I deckarens form skänker Roy Jacobsen oss en berättelse om hur sammansatta möten människor emellan kan vara, hur kraftfulla verkningar den personliga historien kan ha på ett polisiärt utredningsarbete som är reglerat i lag och förordningar och hur bristen på orsakssamband till sist föder tankar på slumpens inverkan på våra liv.

Det är spännande. Det är välskrivet. Staffan Söderbloms översättning är direkt och lyhört genomförd.

Men Marion, den polis som står i centrum i Jacobsens roman? Marion, som har en far hon knappt erkänt. Marion, ensam med tonårspojken och längtande? Marions slöja.

Här finns en ännu beslöjad berättelse som vi kan hoppas att Roy Jacobsen skänker oss framöver, gärna utan den emellanåt alltför beslöjande deckargenrens måsten.

Bengt Söderhäll