Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Avstigmatisera!

Annons

Den 19 juli publicerades en intressant artikel här i GD om sjuksköterskan Zandra Ejdersten och hennes C-uppsats om självskadande kvinnors upplevelse av bemötande i vården.

Det var sannerligen ingen munter läsning.

Förutom att hjälpen de fick oftast verkade begränsad till hjälplig omplåstring, så upplevde de många gånger att de bemöttes med en nedlåtande och föraktfull attityd.

Både författaren själv, som har egna erfarenheter av att ha skurit sig under tonåren, och kvinnor hon intervjuat, har mötts av inställningen att om man klarar av att skära sig utan bedövning, då bör man rimligen också klara av att bli hopsydd utan. Sjukvården verkar helt enkelt inte kunna hantera unga kvinnor som kanaliserar ångest genom smärtupplevelser.

Samtidigt har mer än femhundratusen spikmattor sålts i Sverige på mindre än ett år, och i dagarna har flera bloggare, bland annat journalisten Julia Skott, skrivit om likheterna mellan smärtan, och det efterföljande endorfinpåslaget, framkallad av en spikmatta och smärtan som uppstår när man skär sig själv.

Jag menar inte att det är samma sak att ligga en halvtimme på en spikmatta och att hacka sig i armarna, men när sjukvården står handfallen inför självskadebeteende så bör man kanske ha i åtanke att frivilliga smärtupplevelser inte är något nytt, och inte något unikt för unga tjejer. Idrottsutövare på elitnivå har till exempel i alla tider uttryckt hur de blivit näst intill beroende av hormonutsöndringen som är resultatet av smärtan de utsätter sig för under hård träning.

Upplevelsen av att ligga på en spikmatta beskrivs ofta som en inledande, ganska kraftig smärta, som sedan övergår i en varm, avslappnande och ångestdämpande känsla. Ganska precis så som människor som skär sig beskriver sina upplevelser, alltså. Att skära sig anses skamligt och tragiskt, och är kanske också föregående av en starkare ångestkänsla än den man upplever innan man placerar sig på en spikmatta, men funktionen av smärta som kanalisering av ångest är central i båda fallen.

Även om frivillig smärta kan framkallas på så vitt skilda sätt som att till exempel skära sig, lägga sig på en spikmatta eller utsätta sig för hård fysik träning, borde det inte vara rimligt att försöka se till likheterna mellan dessa fenomen istället för att stigmatisera ett visst beteende som en psykisk anomali, samtidigt som ett annat i princip jämställs med meditation?

En avstigmatisering av självskadebeteendet och en fördjupad förståelse för smärta som en positiv upplevelse, är nödvändigt för att kunna ge dem i behov av det, adekvat vård.