Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Bagatell utan demoni

Annons

Thrillerkomedi kallas den i reklamen. Skulle jag inte vilja säga.

Inte heller ”en svart dramatisk och humoristisk äktenskapsthriller”.

Det här är mer intellektuell ping-pong. Mondäna, medelklassrepliker, ack så teatrala, rent ”litterära”.

”Vad är det att vara kvinna?” kan det heta. Vem levererar sådana repliker i dag?

Jo, pjäsförfattare som möjligen förläst sig på Strindberg, Albee, O’Neill, utan att äga deras insikter och som aldrig hört hur ett riktigt praktfullt gräl låter.

Om sådana osar det. Hett, häftigt och vibrerande. Då är de inblandade kränkta, på djupet kränkta, in i döden kränkta. Kvinnorna är vilda tigrinnor, männen våldsamma lejon beredda till anfall. Sådana gräl gör en skräckslagen. Sådana gräl vill man inte höra.

Så kanske är det så att riktiga gräl inte lämpar sig för scenen...

Och därför hettar det aldrig till i detta äktenskapsdrama. Svärtan infinner sig inte. Ingen riskerar något i denna svada av flotta repliker.

Giles är en deckarförfattare som har tappat minnet efter en olycka. Eller har han det?

Texten försöker osäkra skeendet, skapa dramatik.

Är kanske hustrun skyldig? Är minnesförlusten spelad?

Men tempot är lågt, ibland nästan sövande. Det sker inga avgörande dramaturgiska skov. Inte heller Giles insikt att hans fru Lisa försökt mörda honom, märks särskilt. Och varför är inte Lisa mer upprörd över tanken på, eller vetskapen om, att Giles försökt mörda henne? Och att detta med minnesförlusten, kanske till och med olyckan bara är båg

Ja, varför? Kanske för att allt som utspels på scenen inte är på allvar. Kanske är det bara något som stått i en deckare av Giles.

Så glider det hela, från ”thrillern” över till något slags försök att rädda ett havererat äktenskap. Kanske vill båda erbjuda varandra chansen att börja om från noll? En dödsdans (minus Strindbergs demoni) där ett helvetiskt förhållande ändå visar hur beroende de två är av varandra.

Men saknas demonin blir det bara uppvisning. Ja, hur kul är det när det som sägs inte berör.

Lite märkligt är det. Både Göran Stangertz och Kajsa Ernst är ju duktiga skådespelare. Kajsa Ernst var lysande i filmen ”Masdjävlar” och Göran Stangertz gör oftast bra ifrån sig i de roller han spelar på scen och på film.

De är inte så att de är dåliga här, Visserligen hörs Göran Stangertz dåligt, särskilt i inledningen, men allt eftersom den korta föreställningen (en och en halv timme) framskrider så blir rösten både högre och framför allt tydligare.

Kajsa Ernst är sval och vacker och ihop spelar de bra.

Men det är liksom aldrig på riktigt. Det är yta som inte tillåts krackelera.

Märkligt att den erfarne, erkänt skicklige regissören Björn Melander fallit för denna bagatell och regisserat den så svalt.

När jag skrivit färdigt recensionen har jag nästan glömt den.