Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Bakom den långa färden mot natt

Annons

Dramernas drama, Eugene O’Neills ”Lång dags färd mot natt” färdas igen på en svensk scen.

Dock inte på Dramaten vilket är ovanligt eftersom just Dramaten har ensamrätt på pjäsen sedan upremiären på Nationalscenen 1956.

Nu har Upsala stadsteater fått lova att ge pjäsen med premiär i onsdags.

Jag var där och såg en försenad premiär sedan Ann Petrén som Mary Tyrone råkat ut för ryggproblem och tvingades sjukskriva sig. Det var nog klokt av teatern att invänta hennes tillfrisknande. Ann Petrén gör en fantastisk rollprestation.

Men innan jag berättar om föreställningen finns det skäl at dröja vid pjäsens förhistoria. Dess öde är märkligt.

I en bok från i fjol ”Tillstånd och tillblivelse” – Lång dags färd mot natt från kollationering till föreställning” (Carlssons) berättar dramaturgen på Folkteatern Dana Marouf om 2006 års uppsättning på Dramaten.

Den gavs på Elverket och Stefan Larsson regisserade Börje Ahlstedt och Lena Endre som föräldrarna Tyrone och Jonas Karlsson och Jonas Malmsjö som sönerna. Jag såg föreställningen som var gripande. Så är nog också ”Lång dags färd mot natt” mitt favoritdrama, jämsidens med Strindbergs ”Dödsdansen”, Noréns tidiga dramer och hela Lorcas produktion.

Det är en fin liten bok där ordet ges till regissör och skådespelare i en intressant arbetsdagbok. Man kommer verkligen nära en teaterföreställnings tillblivelse. I boken finns också den viktiga historiken kring pjäsen.

När O’Neill fick nobelpriset 1936 hade han ironiskt nog ännu inte skrivit ”Lång dags färd...”. Den var färdig 1941 men O’Neills rykte som pjäsförfattare var i dalande. I Amerika är (var) inte heller den konstnärliga traditionen lika stark som i Europa och (ibland främst) på Dramaten i Stockholm. Där hade han alltid behandlats väl i flera uppsättningar och hans pjäser gick upp här som urpremiärer.

Att det fanns en ospelad pjäs av O’Neill var en sensation när författaren dog 1953. Karl-Ragnar Gierow, teaterchefen som vårdat O’Neills namn på Dramaten övertalade nu Carlotta O’Neill, Eugenes änka att låta Dramaten få uruppförandet. Hon donerade pjäsen till Dramaten som fick ensamrätten.

På vår nationalscen odlades den psykologiska realismen (eller naturalismen; språkbruket vacklar) och det drevs nog till fulländning (i hela världen) under Gierows och Ingmar Bergmans chefsår. Med skådespelare som Lars Hansson, Inga Tidblad, Ulf Palme, Jarl Kulle. Den var en stjärngnistrande kvartett som spelade i den legendariska uppsättningen med världspremiären 1956.

Den gav, i hela den civiliserade världen eko. Egentligen skulle Olof Molander ha regisserat, men han var överansträngd och budet gick till Bengt Ekerot.

Ett stort internationell pressuppbåd var på plats.

Det är kul att gå till den samtida teaterkritiken och se hur man skrev då. Och hur gripna, tagna, berörda alla var.

Först ut är Svenskans Sten Selander, då mycket känd och uppskattad skribent, författare, forskare och akademiledamot, nu så gott som bortglömd:

”När man vid halvtolvtiden vacklade ut i nattkölden från Dramaten, bedövad och uppskakad i sitt innersta efter fyra och en halv timme, var han säker på en sak: man hade upplevt en föreställning som om den inte rent av var den förnämsta teatern någonsin framfört åtminstone kom mycket nära en sådan nivå. Rollbesättning, helhetston och individuella rolltolkningar var så perfekta man kan begära i denna ofullkomliga värld.”

Ebbe Linde ger i sin recension i DN en fin resumé av handlingen:

”Stycket skildrar upplösningen, alkoholismen och lyckoruinerna inom den James Tyroneska familjen – eller så nära som alla kontrollerbara detaljer kommer den historiska verkligheten. Det har gjorts beskäftiga försök att efter O’Neills död att tvätta bort kampen mot alkoholen ur diktarens liv såsom av andra ditsatta fläckar. Onödig nit, han målar själv i den flödande whiskyn sina stora metafysiska frågetecken och har gjort det i ganska många pjäser nu. Men vem bär skulden? Familjen Tyrones medlemmar kastar förebråelserna mellan sig utan resultat, det hela skylls på moderns morfinism, på yngste sonens tuberkulos, eller födelse, på missgärningar i tidigare släktled. Och vi vet nu, vad O’Neill själv kanske anade men aldrig visste, att ingen sten fanns att kasta, att allt bara är en ärftlig degeneration för vilken ingen levande varelse utom Gud kunde göras ansvarig... det gör det hela ändå mer gripande.”

Pjäsen gjorde succé, spelades länge, låg kvar i repertoar ända till 1962. Lars Norén, svårt beroende av O’Neill, som i sin tur är beroende av de antika tragöderna, Ibsen och Strindberg, har sagt att han som sjuttonåring såg föreställningen.

Det har inte jag. Men är det något jag velat se så är det den förställningen.

Pjäsens vidare öden är följade: 1973 skulle den sättas upp igen men föreställningen havererade och kom aldrig till premiär.

1988 signerade Ingmar Bergman en fantastisk föreställning som jag tack och lov såg.

Då var Jarl Kulle fadern, Bibi Andersson Mary, sönerna gjordes av Peter Stormare och Tommy Berggren. Lysande!

1999 var det Thorsten Flincks tur att regissera. Kanske den bästa uppsättning jag sett. Dan Ekborg och Mikael Persbrandt som sönerna, Marie Göranzon som Mary och... Keve Hjelm som James! En sådan föreställning.

Och nu, efter denna långa prolog, Upsalas föreställning.

Den är i Kia Berglunds regi nertonad, avskalad. Man är långt från tidigare års naturalism. Allt är dränkt i gråsvart, som låg det aska över allt. Som borde sopas bort. Så år också pigan i inledningen över golvet med sin skurtrasa.

Sängarna verkar tillhöra ett sjukhus. Man vet inte riktigt skillnaden mellan ute och inne. Alla bär på sin egen börda, oavsett var man är.

Livslögnen frodas. Men det finns också kärlek mellan de dömda (för det är de).

Det som räddar föreställningen är Ann Petréns Mary. Hon är värd biljettpriset till och i Uppsala. Hon pendlar mellan ljus och mörker. Mellan hest och djupt. Svindlande väl gestaltar hon den knarkberoende. Hon försöker allt, utom att erkänna.

Bredvid henne bleknar förstås pojkarna Tobias Hjelm och Alexander Salzberger en smula. Och Göran Engmans James har några tum kvar till Ann Petréns Mary.

Ändå är även den inte fulländade ”Lång dags färd mot natt” värd den långa färdens möda.