Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Fyra faktorer till framgång

En ny säsong har precis inletts. I ett kvarts sekel har SAIK nu tillhört den yttersta eliten – bara en missad semifinal på 25 år.

Den vanligaste förklaringen? Det sitter i väggarna.

Sporten knackar ner den där väggen – och hittar fyra faktorer till framgång.

Annons

1) Den röda tråden.

SAIK:s grundfilosofi går i korthet ut på följande: Åk i sidled, passa i djupled. Så har det varit åtminstone sedan början på 1990-talet då Thony Lindquist först blev tränare. Och trots att mer än 20 år har gått sedan dess så gäller principen i högsta grad fortfarande. Spelare har kommit och gått, tränare har bytts ut, men grundidén är densamma – synen på hur bandy ska spelas är densamma, och genomsyrar föreningen.

– Det måste vara unikt, säger Anders Jakobsson, som var med som spelare från början av 80-talet fram till det efterlängtade guldet 1997, och sedan även blev tränare.

När han står på läktaren i dag känner han igen sig i åkvägar och i det flitiga passningsspelet – där även backarna ständigt måste vara beredda på att få bollen. Skillnaden är bara att allting går så mycket fortare.

Henrik Hagberg slutade 2009 och är i dag materialförvaltare.

– Jag kände att vi gick ifrån det där under en period, under mina sista år och kanske nåt år till. Det blev mer åka bandy än passa varandra, och det har aldrig varit SAIK:s idé. De senaste åren har vi hittat tillbaka till det gamla spelet igen.

2) Rätt värvningar

Spelidén leder oss över till värvningarna. För det är spelare och tränare som anpassar sig till spelstilen, inte tvärtom. En noggrann rekrytering, under många år ledd av Arne Anderstedt i samråd med tränare och de dominerande spelarna, lade grunden. Nu är det Daniel "Zeke" Eriksson som sitter som sportchef, men metoden för att värva spelare är densamma. De måste passa in, punkt. Då kan det hända att urvalet blir något mindre, att man väljer bort duktiga spelare för att de inte passar in i SAIK:s spelstil.

– Kvalitén är fortfarande nummer ett, men när man träffar spelaren vill man gärna se en lagom dos ödmjukhet också, att han är öppen för nya grejer och vill utvecklas, säger Daniel Eriksson.

Och tittar man på spelare som tagits till Sandviken är det försvinnande få som misslyckats. I stället har många utvecklats till landslagsspelare, och det i sin tur har gjort det lättare att motivera nya talanger att flytta till stan.

Patrik Södergren och Hans Åström var landslagsspelare innan de kom till klubben, viktiga värvningar för att säkra guldet 1997, men efter det har resten nått landslaget via SAIK.

3) Vinnarmentaliteten

SAIK var länge ett loserlag, men allt vände 1997 och sedan dess har man ridit på en vinnarmentalitet – ett lag som alltid går långt och som vinner de viktiga matcherna.

Det sitter inte i några väggar, det sitter i spelarna. Många nya spelare vittnar om chocken de fått vid sin första SAIK-träning – om hårdheten, och om de höga kraven som spelarna ställer på varandra. Det är på träning tonen sätts.

– Före slutspelet hade vi ofta en period där vi körde hårdare för att toppa formen. När vi var helt utmattade efteråt kunde "Pumpen" dra in testcykeln mitt i omklädningsrummet och köra intervaller i 20 minuter. Det var den miljön de unga fostrades i, säger Anders Jakobsson.

Från "Pumpen" till Södergren, Niklas Spångberg, Magnus Muhrén, Daniel Eriksson, Daniel Berlin, Christoffer Edlund...

Listan kan göras lång. Miljön formar nästa generation, som i sin tur lämnar över till nästa. Så bibehålls en vinnarmentalitet, och en inställning där SAIK är nummer ett och ingenting annat.

Dagens SAIK-tränare Peter Isaksson ser ett bra exempel i backen Jesper Hvornum.

– Han gjorde sin första säsong med oss i fjol och gjorde sin allra bästa match i SM-finalen, det är typiskt på nåt sätt. Det är viktigt att alla vill vara med och spela när det bränner till, det räcker med att några få åker och gömmer sig så är vi inte bra.

4) Bandygymnasiet

Vilka faktorer som är viktigast och i vilken ordning de hör hemma är svårt att säga. Men bandygymnasiet, som grundades redan 1975, har lockat många unga bandyspelare till Sandviken, om det råder inget tvivel. Anders Jakobsson och Stefan Andersson tillhörde de första, Linus Pettersson och Daniel Berlin de senare.

I dag har det ploppat upp en lång rad lokala bandygymnasium runt om i landet, men varken Christoffer Edlund, Johan Löfstedt eller Erik Säfström har exempelvis gått bandygymnasium.

SAIK har dock genomgående haft tunna trupper, ofta bara 13-14 spelare, tack vare att man kunnat fylla på med juniorer från bandygym.

Mer läsning

Annons