Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Packad och klar för nytt SM-guld

Hon tröttnade – men kom tillbaka.

Och nu kliver Johanna Pettersson på sin tredje finalresa till Studenternas. Bättre än någonsin.

– Det var bra både för mig och laget att jag försvann ett tag, säger hon inför dagens SM-final mot AIK.

Annons

Johanna Pettersson, SAIK:s främsta kvinnliga spelare genom tiderna, har vunnit fler skytteligor och fler utmärkelser än man kan hålla reda på.

Men i SM-slutspel har utdelningen varit skral för någon som varit så dominant i svensk dambandy under så lång tid.

Därför var det kanske inte så konstigt att hon tappade sugen, tackade för sig och sökte nya utmaningar på hockeyisen. Men nu står hon ju där i bussdörren igen, redo för sin tredje SM-final med SAIK.

Hur gick det till?

– Det var väl någon gång i somras egentligen, när jag först hade tränat ett pass på förmiddagen och sedan stack ut en sväng på eftermiddagen igen. Då började jag fundera, vad tränar jag för egentligen? Så känslan smög sig på kan man säga. Och så var det ju ett VM i Ryssland också där jag gärna ville vara med.

Men hon tänkte inte hoppa på till vilket pris som helst. Det viktiga var att SAIK fick ett lag som kunde konkurrera om SM-guld, annars fick det kvitta.

– Jag tyckte vi saknade vissa spelartyper i laget som kunde ge oss det lilla sista. Som Hedvig (Simonsson) i försvaret, vi behövde tuffa till oss. Och en målvakt till. Men så kom Malin Lundh tillbaka, och Malin Andersson fortsatte. Då föll pusselbitarna på plats.

Säsongen som gått har hittills gett en seger i damallsvenskans poängliga (30+11) och ännu ett VM-guld i blågult.

Men ett SM-guld skulle vara den berömda pricken över i:et, grädden på moset och lite till.

– Det skulle överträffa allt, även det förra guldet vi tog. Då var vi i princip ett helt landslag, nu är vi ett gäng som jobbat hårt tillsammans från början. Inga stjärnspelare, men elva spelare av grymt hög klass.

Hur var känslan när du ledsnade på bandyn?

– Då var det för mycket som hängde på mig och några få till. Vi var tvungna att prestera på topp samtidigt som vi skulle hjälpa de andra, och jag tyckte inte jag fick speciellt stor uppskattning för det heller. Det blev bara krav till slut.

Och nu?

– En helt annan grej. Jag upptäckte att jag faktiskt saknade bandyn och det var nog bra för de andra också att jag försvann ett tag. Nu har vi hittat tillbaka till varandra igen.

Johanna Pettersson är bara 29 år, men ger inga besked om huruvida suget håller i sig även över nästa säsong.

– Jag har en match att spela på lördag, längre än så tänker jag inte.

Ni har slagit AIK tre gånger den här säsongen, betyder det att ni är favorit också i finalen?

– Nej, det tycker jag inte. En final är något helt annat än en seriematch, och AIK-spelarna har gjort det här så många gånger förut. I vårt lag är det bara jag, Sofia Rådman och Hedvig som varit i en final.

Hur kan du hjälpa dina yngre lagkamrater?

– Min uppgift blir densamma som under hela säsongen, att se till att allt fungerar och få igång de andra runt omkring, det är där jag lägger min energi. Jag får självklart en betydande roll, men jag kan inte göra deras jobb, var och en måste kliva in och våga göra samma saker som de gjort under hela säsongen. I så fall vinner vi för i grunden har vi ett bättre spelarmaterial.

Mer läsning

Annons