Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Stisse Åberg: Mästare vi minns - i tung repris

Nu är det inte bara mästare vi minns över SAIK – nu är det mästare ute på titelförsvar på isen.

7–0 mot Bollnäs var inte bara bra.

Det var elegant också.

Det var virvlande läckert.

Och självklart svar på tal.

Annons

Segermaskinen SAIK behöver bara harkla sig lite, för att det ska bli sprickbildningar på Hyttgatan. Två förluster i inledningen av årets elitserie har inte skapat något krisläge, men ett lätt tvivel.
Inte för Peter Isaksson har känt trycket.
Han vet vad som gäller, och han vet också att han inte är i Ryssland. Han är inte Thony Lindquist som är tränare Dynamo Moskva med risk för det egna jobbet vid varje hörnslag.
Jag fick i veckan ett mejl med en bandyglimt i, när Thony hälsade att han just nu kunde fiska utanför Moskva ett tag – han sa ju själv nånstans att ett misslyckande lätt kan sluta med fiskesemester på hemmaplan i Dalälven.
Men nu blev det i helgen en närmast sensationell seger i ryska cupen när titeln vanns på bortaplan mot Zorkij. Något som för den som kan rysk bandy är ett mission impossible – vissa matcher går egentligen inte att vinna i det landet, men det blev 5–4.

Isaksson sitter självklart säkert i SAIK, och kunde i går dessutom till slut helt avslappnad se sitt lag slå Bollnäs med 7–0.
Sju-noll. Ett grymt resultat, eftersom matcher mellan SAIK och Bollnäs de senaste åren varit tuffa, täta och oförutsägbara. Men om SAIK har vinglat lite i inledningen av elitserien, kom Bollnäs nu till Göransson Arena med 2–8 mot Västerås på Sävstaås som senaste merit.
Märkligt nog har SAIK i samtliga fem matcher tidigare hamnat i underlägen, men nu stod matchen 0–0 länge innan snabbt formstarke Johan Löfstedt gjorde 1–0 i 33:e minuten.
Då hade Bollnäs haft en straff, som SAIK-målvakten Joel Othén räddade med så liten marginal att inte ens domaren såg att det skulle vara hörna. Och Bollnäs hade en ribbträff också, och ett halvt friläge.

Men Othén höll nollan, SAIK höll tätt – och tog sedan över spelet. De snabba målen under slutkvarten av första halvlek skrev om händelseutvecklingen i matchen, och SAIK kunde plötsligt använda alla variationer; passningsspel, fart, lyft (snyggt av Säfström till Edlund vid 2–0), kombinationer – ja, mästarklass rakt igenom.
Men mest imponerad blev jag ändå över den helgjutna inställningen att spela sig fram till 90 minuter utan att tappa fokus.
Det gjorde att kvällens man, målvakten Joel Othén, kunde hålla nollan vilket är rätt ovanligt i bandy.
Othén har varit en mästarmålvakt i två finaler i rad, och var den som avgjorde med räddningen i slutet mot Villa-Lidköping i våras. Nu jobbar han vidare mot VM på hemmaplan i februari, och det ska bli intressant att se om förbundskaptenen Franco Bergman vågar satsa på Othén som en av de två där.

Erik Pettersson sköt 6–0 på hörna. Eller vadå sköt, jag vet inte vad han gjorde – det var en praktträff som om den gamla sportserietidningen Buster hade funnits kvar hade tecknats med en målbur som flög bakåt mot restaurangen i Göransson Arena.
Jisses vilket skott den mannen, den 17-åringen, den framtida världs(!)stjärnan har.
SAIK-tränaren Peter Isaksson är visserligen partisk, men han har ju sett ett och annat i bandyväg, men han tyckte faktiskt att han såg att buren lättade en aningen.
Det var i alla fall en salut som kom passande just den här kvällen, när SAIK-legendaren Lars "Knatten" Olsson fyllde 65 år.
"Knatten", han kunde skjuta han.
Det kan Erik Pettersson också. "Knatten"-klass kan vi väl säga, dagen till ära. Och Busterklass.

Mer läsning

Annons