Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Bara bättre och bättre

Annons

Jag börjar bli van vid att bli överraskad när jag har med Hönshuset att göra.

Den här gången är det Margareta Persson som nästan skrämmer livet ur mig med sin ”Busk-Margit” – lysande titel! – liten och elak, som en litet otäckt oknytt, står hon oväntat där inne bland grönskan.

Att Margareta Persson kunde forma sina figurer visste jag, men har tills nu ofta tyckt dem vara överlastade. Här är hon alldeles suverän, en mer perfekt placerad ”elak docka” får man leta efter.

Som kontrast finns de tre, stilla skallarna intill, fint mejslade, helt odekorerade och alldeles tysta medan man bara väntar på att djävuls-Margit ska brista ut i sång, eller snarare i ett hånskratt...

Perfekt placerad är också Annette Segerbergs ”Home sweet...” på närmaste falurödvägg, ett hjärta till målad skulptur under en gardin av något slags byggmaterial, ett hjärta som i den allra bästa mening får mig att tänka på Jim Dines diton.

Placering kan man också prata om när det gäller Lars Rickardssons udda figurer på ”Fäbodvallen”, kor och kvigor, pigor och mjölkning, udda eftersom de är lika exceptionellt noggrant gjorda/målade som humoristiska, fast är det meningen?

Cina Autio har lyft det konceptuella rätt in i trädgården med i sin ”Önskebrunnen”, en nedgrävd, finslipad hägring av euromynt, glas och trä. Endast en önskning är möjlig och varning – tittar du för djupt i den ser du, likt Narkissos, bara dig själv.

Lena Wennberg har fortsatt att utforska våra vardagsprylar, de som vi inte ens tänker på att de har en form, här står ”Hålat” ett jätteark vitt papper perfekt lutat mot ett av trädgårdens uråldriga äppelträd.

Som en transparent utblick mot ängen har Ninna Gunnarsson fäst sina tre reliefer, fina, fina stengodspärlor, som tryckta mot fossiler regnar de ner längs järnets rutnät och berättar om både enkelhet och detaljrikedom.

Slutsats: Hönshusets skulpturträdgård blir bara bättre och bättre. Den stannar inte upp, den låter stanna kvar men utvecklar, den här gången finns till och med måleriet med, och den har trots sitt lilla, informella format vuxit till en sommarutställning att räkna med.