Annons
Vidare till gd.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Barbariets århundrade

”Den långa parentesen” är en allt vanligare beteckning på perioden 1914-1989. I och med första världskriget avbröts en lovande utveckling mot demokrati och välstånd för Europas länder. Efter två världskrig, nazism, kommunism och kallt krig föll Berlinmuren 1989 och i många avseenden återupptogs det som avslutades 1914. Genom freds- och demokratiprojektet EU befriades allt fler länder i det gamla sovjetblocket från fattigdom och förtryck.

Efter 37 år som historielärare vet jag att intresset för andra världskriget är oändligt stort, medan kunskaperna om första världskriget är betydligt mindre, men det var ju första världskriget som satte gång den långa parentesen. Det finns en lättillgänglig bok om detta krig, ”Sanna historier om första världskriget”, skriven av den brittiske författaren Paul Dowsell. Det finns också ”Sanna historier om andra världskriget”, av samme författare (översättning av Gabriel Setterborg, Historiska Media).

Det kan vara intressant att jämföra de båda världskrigen. Det finns både likheter och olikheter. Om orsakerna till krigen råder stora olikheter. Utbrottet av första världskriget har diskuterats oerhört mycket. En rad teorier har förts fram. Diskussionen pågår fortfarande. När det gäller andra världskriget är läget enklare. Det var Adolf Hitlers och Nazitysklands utrikespolitik som utlöste kriget i Europa och Japans aggressivitet som startade kriget i Stillahavsområdet.

En annan skillnad är att de mänskliga förlusterna, särskilt av civila, var större än under första världskriget. Minst 55 miljoner människor dog som direkt följd av andra världskriget. Under detta krig utfördes dessutom det kanske största brottet mot mänskligheten, förintelsen av Europas judar. Ett avsnitt i boken handlar om Wannseekonferensen i januari 1942 då riktlinjerna för Holocaust drogs upp. Där avslöjas den närmast ofattbara ondska, som kännetecknade ledande nazister.

Som många andra författare noterar Dowswell att nazistledningen tycktes prioritera massutrotningen av judar framför krigföringen. Sebastian Haffner menar att Hitler skulle ha insett i december 1941 att det inte gick att vinna kriget. Att han förklarade USA krig skulle ha berott på att han ville avskärma Europa från amerikansk insyn så att han kunde genomföra sin plan att mörda Europas judar. Det faktum att judeutrotningen tilltog kraftigt 1943 då allt tydde på ett tyskt nederlag visar att judeförintelsen prioriterades.

Svensken Raoul Wallenberg, som räddade uppemot 100 000 judar, noterade också att det tycktes viktigare för nazisterna att genomföra massutrotningen än att hejda den framryckande sovjetiska armén. Att han mördades i ett sovjetiskt fängelse kan ha berott på att den svenske ambassadören i Moskva sa till Stalin att Wallenberg förmodligen var död. Om svenskarna trodde att Wallenberg var död var det enklare att döda honom än att medge att han suttit fängslad på lösa grunder, menar Dowswell.

Wallenbergs öde var avhängigt av kalla kriget mellan USA och Sovjet. Ryssarna trodde att Wallenberg var amerikansk spion. Under andra världskriget var dock de två stormakterna allierade mot Nazityskland och frågan är vilken krigsinsats, den amerikanska eller den ryska, som mest bidrog till slutsegern. Att den enorma amerikanska upprustningen – under tre och ett halvt år byggdes bland annat 1 200 nya krigsfartyg – var avgörande tyckte många, däribland den brittiske premiärministern Winston Churchill.

Samma dag som Hitler förklarade USA krig skrev Churchill: Nu har vi ändå vunnit kriget. Vår historia tar inte slut. Hitlers öde är beseglat. Det handlar bara om att på rätt sätt använda vår överväldigande makt. Den tyske amiralen Günther Lütjens trodde redan från krigets början att Tyskland skulle bli besegrat. Den japanske amiralen Isoruko Yamamato, som planerade överfallet på Pearl Harbor, trodde inte att Japan skulle kunna besegra USA: ”Jag fruktar att vi bara har lyckats väcka en sovande tiger.”

Amiral Lütjens var med på det tyska slagskeppet Bismarck, som ansågs vara det modernaste i världen. Tanken var att Bismarck assisterad av kryssaren Prinz Eugen skulle störa de för Storbritannien livsviktiga konvojerna med förnödenheter. Det ledde till det enda stora sjöslaget under andra världskriget och till Bismarcks undergång. Skagerackslaget under första världskriget var också det enda stora sjöslaget, men där deltog oerhört många fler krigsfartyg, 16 tyska slagskepp 1916 mot ett enda 1941.

Sedan försöket att hindra konvojtrafiken med Bismarck misslyckats tog tyskarna till ubåtar precis som under första världskriget. Under andra världskriget kom de tyska ubåtarna att sänka 2 603 handelsfartyg och 175 av fiendens eskortfartyg. Men för sin framgång fick de betala ett fruktansvärt pris. Fler än två av tre ubåtar sänktes och 30 000 ubåtsmän följde dem till havets botten. Sedan britterna lyckats knäcka den tyska marinkoden efter att ha lagt beslag på en Enigmamaskin var faran över.

En annan skillnad mellan de båda världskrigen är att det förekom betydligt fler strider i städer under andra världskriget. Det mest omfattande – och kanske avgörande för hela kriget – var slaget om Stalingrad, som rasade från augusti 1942 till februari 1943. Ett märkligt inslag i kampen var prickskyttarna. De sovjetiska var särskilt skickliga och en av dem, den 22-årige Vasilij Zajtsev, en fåraherde från Ural, lyckades skjuta så många tyskar att en SS-överste Heinz Thorwald flögs från Berlin till Stalingrad för att eliminera Zajtsev.

Det var inte bara ryska prickskyttar från andra världskriget som uppmärksammats. Mer än i någon annan krigsmakt förekom kvinnor. ”Stalins falkar”, kvinnliga stridspiloter, gjorde häpnadsväckande insatser. En sådan var Lilja Litvak, det kvinnliga sovjetiska flygaress som sköt ner flest fiendeplan. Uppgifterna varierar, men säkert är att hon sköt ner mellan elva och tolv tyska plan. Hon var så kortvuxen att fötterna inte nådde ner till pedalerna på jaktplanet hon flög – dessa måste därför anpassas särskilt för henne.

Om första världskriget innebar en begynnande kvinnlig frigörelse på så vis att kvinnor anlitades inom vapentillverkning och tjänstgjorde som chaufförer och liknande kom de under andra världskriget att tjänstgöra i själva krigföringen. Kvinnliga soldater och piloter var unikt för Sovjetunionen. I Storbritannien rekryterades flera kvinnor som spioner. De släpptes ner i Frankrike med fallskärm och samarbetade med den franska motståndsrörelsen för att underlätta den kommande invasionen.

Krigskorrespondenter och fotografer förekom under första världskriget men ändå ymnigare under andra. Många fotografier har blivit klassiska, exempelvis den där några amerikanska marinkårssoldater reser stjärnbaneret på toppen av berget Suribayashi på den japanska ön Iwojima i februari 1945. Slaget om ön var ett av de blodigaste och säkert mest omskrivna i kriget i Stilla havet. Japanerna bjöd ett fanatiskt motstånd. Av de 21 000 försvararna togs bara 216 som fångar, resten stupade eller begick självmord.

Det är möjligt att erfarenheterna från Iwojima förklarar det amerikanska beslutet att fälla atombomberna över Hiroshima och Nagasaki den 6 och 9 augusti. En planerad amerikansk-brittisk invasion av de japanska öarna beräknades kosta minst en miljon dödsoffer. Det stora felet i sammanhanget var väl att man krävde ovillkorlig japansk kapitulation. Det var berättigat när det gällde Nazityskland, men knappast i fråga om Japan. Där fanns ju ändå ingen Adolf Hitler.

Atombombningen av Japan har hårt kritiserats, även alldeles efteråt. General Dwight Eisenhower, senare amerikansk president, sa: ”Japanerna var mogna att kapitulera och det var inte nödvändigt att utsätta dem för något så hemskt”. Amiral William Leahy, en annan hög amerikansk militär, fördömde bombningarna ännu fränare: ”genom att vara först med att använda den, har vi visat oss stå lika lågt som barbarerna under medeltidens mörkaste århundraden”.