Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Barn eller strandtomt?

Annons

Madonna är i stan, nåja nästan, i Göteborg, i landet i alla fall. Jag slänger en bild på sambon, kolla! Han ser helt förvirrad, möjligen förtvivlad ut. Och? Herregud så snygg! Tycker du?

Det räcker. Jag rannsakar min reaktion: Madonna är den kvinnliga megastjärna superior jag växte upp med, jag var avvaktande först, lite för ålande inte så mycket burr, sexysexysexy men paketeringen tunn som gladpack. Alltså, låtarna, jag har alltid gillat låtar, de första var ganska fåniga. Sen kom Vogue och Take a Bow och den där där Christopher Walken dansar i videon. Och så Ray of Light, den snurrar fortfarande hemma hos mig.

Ingen kan ta ifrån henne talangen, vissheten av att alltid, alltid faktiskt vara först, aldrig tjata saker tills de blir ointressanta. Det är respekt. Hon var bra, är bra.

Men kabbalan, herre, kabbalan? Måste alla stjärnor bli helt gaal efter ett tag, är det en förutsättning för att vi ska orka dyrka? Och sen alla barnen, alla de adopterade barnen. De får mig att må illa. Nej, inte barnen per se, men olikheten inför adoptionslagarna. Jag känner människor som väntat i månader, år för att kanske kanske får duga till adoptivförälder. Tror ni en 51-årig ensamstående kvinna eller man i Sverige skulle få? Nä.

Vad är kvar bevisa? Att ett barn får det bättre med rik och känd förälder? Att ett barn får det bättre med en mamma än två pappor? Bull.

Det för mig osökt in på strandskyddet, jo faktiskt, allt går inte att köpa för pengar. Barn går det inte, havet går det inte. Kan det inte, för guds och kabbalans skull, få vara så, kan vi inte bara bestämma oss för det?

Har det blivit så att det är undantagen från strandskyddet – strandtomt, golfhål och födsel och ohejdad vana – som gör att folk vill satsa på företagande på en viss plats? Måste allt man GÖR ha att göra med vad man FÅR?

Precis nu kommer nyheten att Gotlandshövdingen Marianne Samuelsson får gå, hon får jobb på regeringskansliet i stället. Stackars henne. Kanske lika bra, för jag hör att den överårige Gotlandsstekarn inte var nöjd med henne trots allt...

Min orubbliga tro på miljöbalken har gjort att jag en enda gång i mitt liv har svurit sant över en människa – nä, inte Madonna! – när vi tre vänner tassade i strandkanten, solen i ryggen och skorna i händerna, så där som man bara kan göra i Grekland. Plötsligt stod en vägg av svordomar emot oss, ett tjut på bruten engelska ”DÄR får ni inte gå, GÅ sjas, gå GENAST därifrån!!!” Bakom lagda gräsmattor och putsade golfhål vrålade hon, härskarinnan på greenen.

Då löpte mitt annars så väluppfostrade tålamod amok. Vem kommer här i Grekland av alla ställen, demokratins vagga, och påstår sig äga havet! Det var inte strandskyddet, vänner. Det var äganderätten, lika ful var den än visar sig.

Och jag stod som en Nike från Samothrake när jag kupade händerna runt munnen: SHUT THE FUCK UP!!!

Det blev tyst.

Fucking tyst.

Vi fortsatte vår strandpromenad mot Alyki, beställde grumlig retsina för tre kronor plastflaskan och skrattade ända ut i vattnet.

Allas vatten.