Annons
Vidare till gd.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Bastun fick finnarna att stanna i Gävle

Irma Larsson har bott i Sverige större delen av sitt liv. Ändå känner hon sig inte svensk. Det här är historien om hennes liv, om hur hon som barn rycktes bort från sina föräldrar och blev ett av alla ensamkommande flyktingbarn som skickades till Sverige.

Läs mer: Mitt bland barnen som flyr undan kriget

Det här är första delen i artikelserien Nya Gävle. Här träffar vi människor från de vanligaste länderna bland utrikesfödda i Gävle. Det vanligaste landet bland invandrare i Gävle är Finland. Enligt kommunen bor det 1465 finnar i Gävle. De flesta av dem kom som arbetskraftsinvandrare på 50, 60- och 70-talet. Då var arbetslösheten och fattigdomen stor i Finland liksom behovet av arbetskraft i Sverige.

Året var 1949 och Irma Larsson var sju år gammal. Hon skulle precis börja skolan och var som vilken annan unge som helst i Hofors. Där hade hon växt upp på Västra Villavägen med mamma Karin och pappa Holger. De ägde en barnklädesaffär vilket innebar vissa privilegier för Irma.

– Jag kom verkligen upp i smöret redan där. Sen kom jag hem till fattigdomen i Finland.

Karin och Holger hade under många år försökt få egna barn utan att lyckas. De hade börjat inse att det kanske inte skulle bli några. Men så dök chansen upp att ta hand om en tvåårig finsk flicka. Ett krigsbarn från ett sönderbombat Finland.

– Jag kom till en väldigt underbar familj som jag även umgicks med sen när jag blev vuxen.

Men inför skolstarten 1949 kom uppbrottet. Karin och Holger ansökte om att få adoptera Irma men biologiska pappan Hempa i Finland ville få hem sin dotter.

– Det var gräsligt. Pappa Holger klarade inte av att vara med när jag lämnade dem i Gävle. Han försvann in i skogen och sa inte ens adjö. Mamma hade tårar i ögonen.

Så när sjuåriga Irma satte sig på tåget på Gävle centralstation lämnade hon sin svenska familj och alla sina minnen bakom sig. Hon skulle komma tillbaka till sin biologiska familj i ett Finland som var helt obekant.

– Jag gick från att vara bortskämd till att komma till fattigdom och elände.

Samtidigt som Irma bott ensam med sina svenska föräldrar hade hennes fyra syskon bott som krigsbarn i en annan svensk familj utanför Hofors. Trots deras geografiska närhet umgicks de inte mycket förrän de i Finland återförenades i hemstaden Kemi i norra Finland nära svenska gränsen.

– Det var en förskräckelse. Jag har svårt att prata om hemkomsten för då får jag mardrömmar och mår verkligen illa, säger hon med tårar i ögonen.

Irma blev slagen av sin finska mamma som inte gillade hennes attityd efter att ha blivit bortskämd i Hofors.

– Hon tyckte jag kom hem som en nippertippa med fasoner. Jag hade fått allt jag pekat på och lite till. Och mycket kärlek. Jag kan knappt prata om det. Det var så grymt.

Mammans behandling av Irma smittade av sig till syskonen.

– Jag var utstött i min egen familj.

Åren gick. Irmas mamma dog och familjesituationen blev bättre.

– Sammanhållningen mellan syskonen blev väldigt stark sen när de accepterade att jag verkligen var deras syskon.

Men saknaden efter sin svenska familj var fortfarande stor.

I slutet av 50-talet flyttade Irma tillbaka till Sverige som 16-åring. Hon minns tydligt när hon äntligen fick träffa Karin och Holger som hade flyttat från Hofors till Blåsåsen i norra delarna av Gävle.

– Det kändes direkt att det var mina föräldrar. Och de kände att jag var deras dotter. Det var underbart.

Läs mer: Gävle får bli fristad

Irma flyttade in hos sina systrar, som återvänt till Gästrikland ett par år tidigare. Lägenheten låg på Albion i södra Gävle och Irma började jobba som brickflicka på kafé Concordia vid Dalapalatset på Brynäs.

– Jag sprang med kaffe och smörgåsar och på ett av sprången träffade jag min blivande man.

De flyttade in i en lägenhet på Gråstensvägen i Sätra och fick en dotter och en son. Nu har hon fem barnbarn och ett barnbarns barn.

Under 50- och 60-talet kom det många finnar till Gävle och Korsnäs var en populär arbetsplats.

– Finnar har alltid varit duktiga på att jobba. Det fanns väldigt gott om arbete här samtidigt som det inte fanns i Finland.

Men Korsnäs hade svårt att behålla sin värdefulla finländska arbetskraft. Det tog inte lång tid innan de sa upp sig och flyttade till andra städer i Sverige. När Korsnäs frågade en finsk arbetare varför hans finska vänner stack från stan visade det sig att problemet lätt kunde åtgärdas. Den finska arbetaren svarade.

– Men det är väl självklart, det finns ingen bastu här.

Korsnäs köpte en stuga i Finnbäck 13 kilometer utanför Gävle på väg ut mot Hedesunda. Där hade en finsk familj tidigare bott och byggt en riktig finsk bastu.

– Sen stannade finnarna här. Bastun är väldigt viktig för finnen. Det är viktigare än vad folk tror.

Varför är det så?

– För att man är uppvuxen med bastun. En del föds där och en del dör där. Det fanns bastu i ett badhus där polishuset är nu, Murénska badhuset. Men en svensk bastu är inte samma som en finsk där man kan slå sig med kvistar och så. I Finnbäck var det en riktig finsk bastu och då stannade finnarna i Gävle.

Bastun i kombinationen med att Finska Föreningen grundades gjorde att Gävle blev en attraktiv plats.

– Föreningen grundades för att det fanns många ensamma finnar. Där träffades väldigt många för dans och samtal. Det har varit en stor kulturchock för många att komma hit. Många var hemmafruar och bara hemma. Man träffade inte svenskar, lyssnade på finsk radio och beställde finska tidningar. Man var fortfarande finsk.

Irma Larsson känner igen sig i situation med de ensamkommande flyktingbarnen som nu kommer till Gävle.

Läs mer: Gävle tar emot fler ensamkommande barn

– Det är fruktansvärt det som händer. Jag minns inte kriget eftersom jag var så liten men mina syskon minns det. De här stackars barnen som kommer nu har nog haft det ännu tuffare. De har verkligen varit med om krig, burit på sina småsyskon långa sträckor och inte haft mat. Det är inte mänskligt.

Vad är viktigt när vi tar emot människor från krigsdrabbade länder?

– Att vi beter oss mänskligt. Det gör vi inte just nu. Att man ska behöva gömma sig, ingen mat, ingen skolgång. Usch, krig är det värsta som finns.

Trots att Irma har bott i Sverige den större delen av sitt liv så känner hon sig fortfarande inte svensk.

– Jag känner mig som finsk och jag känner mig fortfarande som det där lilla barnet som kom hem och inte fick någon plats i familjen. Men jag har väldigt många vänner och bekanta, underbar familj och har lyckats väldigt bra på det viset. Men längtan till Finland finns, säger Irma Larsson.

Läs mer: Familjen Massodi kan få vänta länge på bostad

Läs mer: Kalkonen räddade Firdos familj ur misären