Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Bawar Ismail: Fem år efter folkmordet har rättvisa ännu inte skipats

Augusti 2014 avrättade och förslavade terrorsekten IS tusentals yezidier. Vi får aldrig glömma den militanta islamismens offer, skriver ledarskribenten Bawar Ismail.

Annons

De första augustidagarna 2014 var en berg- och dalbana av känslor. Jag minns det än i dag. Mobilen plingade till. Jag läste notisen snabbt, ett meddelande från en nära vän, och genast frös jag till is.

Sinjar, även kallad Shingal, hade fallit. Terrorsekten IS hade inlett en offensiv mot den kurdiska regionen i norra Irak. Såväl den kristna som den yezidiska befolkningen i området var i de svartklädda jihadisternas skottlinje. En humanitär katastrof bröt ut när IS omedelbart satte igång en blodig folkmordskampanj.

Under de där första augustidagarna 2014 mördades uppemot 5000 människor, enligt FN. Yezidiska män avrättades, kvinnor och flickor togs som sexslavar. 200 000 människor var plötsligt på flykt från etnisk rensning, tvångskonvertering och slaveri. Men många fastnade även i Sinjarbergen. Omkring 50 000 människor stod inför valet att fly upp i bergen utan mat, vatten och skydd mot den stekheta värmen eller avrättas av jihadisterna som intagit deras hem.

Motorvägen in till Erbil, huvudstad i den kurdiska regionen, kryllade snart av bilar och människor.

I flera dagar ringde vi eller skrev till nära och kära i regionen. Tiden tickade nämligen. För efter Sinjars fall låg Erbil i farozonen och därmed hela den kurdiska lokala autonomin i Irak. Medan tiotusentals människor vandrade längs med motorvägen in till Erbil marscherade IS mot huvudstaden.

Det var, minst sagt, en panikartad vecka. Jag kunde inte fungera normalt. Tankarna var överallt och den enda gången man kunde koncentrera sig var när man kontaktade släkten för att försäkra sig om att de var trygga. Det blev långa nätter av att följa liverapporteringen från området via sociala medier eller lokala nyhetskanaler. Och hela tiden hade man en klump i magen, en konstant oro över att allt och alla man känt till sedan barnsben plötsligt skulle utsättas för den ofattbara ondskan som var IS.

Läs även: Bawar Ismail: Självklart ska vi riva sönder jihadisternas pass

Den sjunde augusti, efter flera massakrer, tiotusentals människor på flykt och total panik, meddelade dåvarande president Barack Obama att USA skulle ingripa militärt för att hjälpa de strandsatta människorna i Sinjarbergen och för att beskydda den kurdiska huvudstaden. Det var början på den internationella koalitionen mot IS.

Det ingav hopp. Efter flera dagar av mörker, desperation och oro kunde man äntligen pusta ut. Med västvärldens militära stöd och kurdiska styrkor på marken skulle man kunna halta IS frammarsch. Och resten är ju historia. IS tvingades tillbaka, kalifatet är krossat.

Nu har det gått fem år sedan IS inledde sin offensiv och folkmordskampanjen på yezidier. Vi får aldrig glömma de brott mot mänskligheten som utfördes av den radikala islamismens fotsoldater. Massavrättningar. Slaveri. Svältande barn på flykt i bergen under olidlig värme. Hem och byar plundrade och förstörda.

Och även om det så kallade kalifatet är tillintetgjort har rättvisa ännu inte skipats. För bland IS fanns anhängare och medlemmar som rest ner från vårt land och övriga Europa. Och många har återvänt. Men eftersom vår lagstiftning inte hängt med är det svårt att ställa återvändarna inför rätta.

Det är en enorm skam.

Läs mer: Bawar Ismail: Fem år av passivitet och nu står IS-anhängarna utanför dörren

Annons