Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Bawar Ismail: Lär er av ”Soffan”, politiker!

En gång i tiden dominerade en liten grupp av så kallade muslimska aktivister det offentliga samtalet om islamistisk extremism och islams roll i Sverige, skriver Bawar Ismail, juridikstuderande och tjänstledig ledarskribent på Gefle Dagblad. Han kommer tills vidare att fortsätta att synas på ledarsidan som krönikör.

Annons

Med fina titlar, vilseledande organisationsnamn och välformulerade representanter kapade man debatten, anklagade kritiker för att vara rasister och förhalade därmed nödvändiga insatser mot radikal islamism. Muslimska mänskliga rättighetskommittén (MMRK) var länge en central aktör i försöket att motverka ett öppet och intellektuellt samtal i ämnet.

När dåvarande integrationsminister Nyamko Sabuni (L) år 2009 presenterade Rosengårdsrapporten, en kartläggning av islamistisk extremism i Malmö, var MMRK snabbt ute i medier och anklagade statsrådet för rasism och islamofobi. Samma sak lät det året därpå, när Sabuni efterfrågade avhopparverksamhet för unga som radikaliserats in i islamistiska miljöer. Ungdomar som lockats till islamism? Anekdoter och fantasi, svarade MMRK när Ekot ville ha en kommentar.

Några år senare, sommaren 2014, utropades det så kallade kalifatet i Syrien och Irak. Ett hundratal personer från Sverige valde att ansluta sig till terrorsekten IS.

Detta fick makthavare att genast reagera. Plötsligt stod det klart för allmänheten att det existerade miljöer i Sverige som lockade unga till en samhällsfarlig terrorideologi. Förslag på åtgärder lyftes fram, åtgärder som borde ha varit på plats för länge sedan.

Vad tyckte MMRK om detta? I en debattartikel i Aftonbladet skrev företrädare för föreningen att terrorlagar var ”raslagar” som riskerade att ”stigmatisera” muslimer. Vidare hävdade MMRK:s företrädare Maimuna Abdullahi och Fatima Doubakil att återvändande jihadister inte utgjorde ett säkerhetshot.

Snacka om total okunskap. Vad återvändande IS-terrorister var kapabla att göra såg vi nämligen ganska snart i de blodiga terrorattentat som sedan kom att drabba flertalet europeiska länder.

Brunsmetning av politiker. Förringa och så tvivel om förekomsten av islamistiska miljöer. Misstänkliggöra åtgärder för att bemöta samhällsproblemet. Inte nog med det, föreningen har även låtit bjuda in antisemiter och jihadsympatisörer att tala på seminarier. Ingen seriös människa vill väl ha och göra med en sådan organisation?

Men trots föreningens samröre med tveksamma gästföreläsare och dess ihärdiga försök att smutskasta opinionsbildare och politiker, var MMRK länge välkommen in i det politiska finrummet. År 2014 lät dåvarande kulturminister Alice Bah Kuhnke (MP) bjuda in Doubakil från MMRK till Kulturdepartementet för samtal och selfies, bara för att ta ett exempel.

Med åren trädde dock modiga politiker fram som meddelade att det var slutgullat med föreningar som MMRK. När Göteborg stad ställde in en debatt där MMRK skulle medverka, försvarade tidigare kommunalrådet Ann-Sofie ”Soffan” Hermansson (S) beslutet. På sin blogg beskrev Hermansson MMRK och dess företrädare som ”extrema röster” och ”extremister”. För detta polisanmäldes hon för förtal. När ärendet lades ner väckte därför MMRK:s Maimuna Abdullahi och Fatima Doubakil enskilt åtal mot Hermansson. I förra veckan friades Hermansson i tingsrätten från de grundlösa anklagelserna.

Varje svensk kommun skulle må bra av att ha folkvalda företrädare som Soffan som vågar markera mot extremistiska föreningar. Lär er av hennes mod och uppriktighet, politiker!