Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Bawar Ismail: Låt bli att sätta gränser för konstskapare och komiker

Ledarsidans Bawar Ismail om krafter som tror sig ha rätten att diktera villkoren för kulturskapare.

Annons

Vem pallar vara komiker nu för tiden? Högljudda grupper av trendkänsliga människor som lajvar rättighetskrigare står nämligen alltid redo att brännmärka varje ord som flyger ur ens mun. Några snabba tryck på tangentbordet eller mobilen och vips, du har ett förbannat drev att hantera för att du drog ett litet okänsligt skämt om grupp X.

Det här är inget nytt. Flera komiker har ju gjort det till sin grej att klaga över den lättkränkta samtiden och den så kallade politiska korrektheten. Ja, det har nästan blivit en egen genre inom ståuppkomiken.

Men det är faktiskt helt rimligt. I alla fall vad gäller den anglosaxiska delen av världen. I länder som USA och Storbritannien talas det om deplatforming-metoder och "cancel"-kultur. Det handlar om högljudda och lättkränkta grupper som kräver att "kontroversiella" röster avbokas från uppträdanden och att gästföreläsare man ogillar ska stoppas på campusområden. Det är inte bara politiska aktörer som är i aktivisternas sikte, utan även personer i nöjesbranschen. Allt man finner osmakligt eller problematiskt eller okänsligt ska tystas, stoppas eller fördömas.

Det senaste exemplet är komikern Dave Chappelle som fått hård recensionskritik av sin senaste Netflix-special där han är ganska gränslös i ämnen som Metoo och transpersoner. Kritikernas främsta problem? Humorn var ju problematisk, så klart.

Sverige har tack och lov ännu inte drabbats av en liknande feber. Men det finns närliggande problem som ploppat upp på sistone, frågan om vad kulturen ska få lov att ge uttryck för. I Nacka kommun vill man ha samhällspositiv, fredlig och respektfull konst när kommunen anordnar gatukonstfestival. I Sölvesborg vill det politiska styret prioritera klassisk och tidlös konst framför utmanande samtidskonst. Detta är två exempel som ligger långt borta från de aggressiva dreven på sociala medier mot kulturskapare och komiker man ogillar, men det finns en liten gemensam nämnare i alla exempel.

Man politiserar den fria konsten. Man kräver rätten att diktera villkoren för kulturskapare. Man sätter gränser, antingen via hätska drev i sociala medier eller sömniga beslut i kommunfullmäktige.

Och det borde oroa alla som värnar om den fria kulturen.

Tänk att leva i ett samhälle helt fritt från osmakligheter, utmanande idéer och smått kränkande skämt. Det hade ju blivit ett enda stort dagis för vuxna. Ett samhälle konstruerat efter bord som saknar vassa kanter så att barn inte ska fara illa. Det låter väl inte, ärligt talat, så särskilt lockande? Men det blir konsekvenserna av ett samhälle som försöker sätta gränser för vad konstnärer och komiker får säga och göra.

Vad som behövs är en rejäl folkbildningsinsats för att upplysa människor om följande: Ja, det är kanske tråkigt att bli kränkt, att ens känslor trampas på av oförstående röster, att få sin världsbild kritiserad eller förlöjligad. Men ingen har tvingat dig att ta del av konsten i fråga. Så, snälla du, försök inte tysta dem du ogillar för att slippa bli kränkt. Tänk om någon kommer efter just din favoritkonstnär eller favoritkomiker? Av exakt samma skäl som du använt dig av tidigare?