Annons
Vidare till gd.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Bawar Ismail: Självklart ska vi göra narr av terrorister och extremister

Kan man skämta om allt? Eller har vi ett ansvar att inte råka såra eller kränka olika grupper i samhället? Ledarsidans Bawar Ismail funderar kring den lättkränkta generationen.

Det terrororganisationen Islamiska staten gör i Syrien och Irak är rent av ondskefullt. Folkmordet på etniska och religiösa minoriteter, våldtäkterna, sexslavarna och de barbariska avrättningsmetoderna avslöjar jihadisternas totala brist på empati och mänsklighet.

Men trots detta mörker, och alla de tragedier som IS orsakat, finns det människor i regionen som vågar skämta om det så kallade kalifatet och dess fotsoldater.

Det är ju inte konstigt. Humor och satir kan vara ett effektivt propagandavapen i krig. Särskilt i dessa uppkopplade tider. Det kan bidra till att stärka moralen bland de egna, och avväpna fiendens försök till att sprida skräck i omgivningen. Och det är välbehövligt. IS försöker nämligen framstå som en ostoppbar kraft som ska sluka allt och alla som står i deras väg. Men hur kan de svartklädda terroristerna framstå som stora och starka när människor vågar göra narr av dem och deras djupt förvridna syn på världen?

Det är nyttigt att ha detta i åtanke när man läser om det brittiska public service-bolaget BBC som i dagarna hamnat i hetluften på grund av en sketch om västerländska kvinnor som anslutit sig till IS.

Sketchen heter "Real Housewifes of ISIS". I det korta inslaget får vi bland annat se en jihadistfru skryta om sina nya kedjor som hon fått av sin man. Hon kan nästan ta sig ut nu, där hon står fastkedjad i köket. En annan jihadistfru visar stolt upp sitt nya bombbälte, för att sedan bli förbannad för att hennes väninna också fått dynamit fastbunden på kroppen. En tredje kvinna talar glatt om hur fantastiskt livet är i kalifatet, samtidigt som vi får se henne mäkta irriterad över att hon tvingas skrubba golv.

Livet verkar inte så fantastiskt i IS-land, ändå? Och det var nog själva poängen med det korta inslaget. En harmlös liten sketch, skulle man kunna tro.

Nej då. Kritiken mot BBC lät inte vänta på sig. Upprörda tittare menade att BBC ägnade sig åt rasism. Inslaget stigmatiserade en redan utsatt grupp: muslimer. Och var det verkligen okej att driva med IS-kvinnor, är inte de också offer?

För det första: alla kvinnor som av olika anledningar anslutit sig till IS är inte offer. Jo, visst finns det de som råkat kära ner sig i en partner som talat gott om IS och därför följt med ner till Syrien för att sedan inse till sin stora fasa att allt inte var guld och gröna skogar i kalifatet. Men likväl finns det kvinnor som genuint tror på vad IS står för och därför självmant sökt upp jihadister. Ska vi verkligen frånta IS-kvinnor deras personliga ansvar? Vi måste inse att även kvinnor är kapabla att ansluta sig till ondskefulla rörelser.

Men det där om rasism? Kränkande? Hur kan en liten sketch om IS-kvinnor leda till sådana reaktioner? Det hade varit förståeligt om det varit ett gäng upprörda islamister som twittrat ilsket, men så var inte fallet. Det rörde sig i stället om ungdomar som av olika anledningar kände sig kränkta.

Det är kanske inte ett nytt fenomen i samhället. Men med sociala medier har det blivit betydligt enklare för unga att häva ur sig missnöje mot sådant de ogillar. Och många komiker känner en oro för att den pågående trenden ska leda till att man inte vågar skämta om vissa ämnen, just för att ett massivt drev i sociala medier kanske är att vänta. Det är som komikern Özz Nûjen sa till DN förra året: "Alla känner och vill känna sig kränkta för att vinna politiska poäng. Man tar på sig offerkoftan och letar efter tweets som man kan irritera sig på".

Det är häpnadsväckande. Så här två år efter att jihadister attackerade det franska satirmagasinet Charlie Hebdo finns det alltså fortfarande människor som anser att det finns gränser för humor och satir. De tror sig säkert göra något gott genom att säga att grupp X eller Y kränks av ditten och datten. Men när harmlösa sketcher om fanatiker som IS kritiseras för att vara kränkande för muslimer, då är något seriöst fel. För när blev IS representanter för världens miljontals muslimer?

Det är synd. Givetvis skadar det inte att ibland ta ett steg bakåt och fundera kring vad man tänker säga. Men om humor och satir blir föremål för självcensurering för att komiker och tecknare inte vågar yttra sig fritt, då är vi ute på väldigt hal is. Särskilt i dessa tider av terror och tragedier behöver vi humorn. Det kan hjälpa oss att bearbeta frustration, rädsla och uppgivenhet i terrorns fotspår. Och när jihadister försöker locka över sympatisörer måste vi även kunna göra narr av dem.

Terroristerna är inte stora och starka. Med hjälp av humor och satir kan vi visa att de inte heller är oslagbara.