Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Bearbetar & återberättar

Annons

– Jo, det var chockerande och jag visste att det var chockerande. Men, ingen har rätt att leva utan att bli chockerad. Ingen har rätt att leva sitt liv utan att bli förolämpad.  Ingen behöver läsa den här boken. Ingen behöver ta i boken. Ingen behöver öppna den.  Och om du öppnar den och läser den, behöver du inte tycka om den. Och om du läser den och tycker illa om den, behöver du inte vara tyst om vad du tycker om den. Du skriva till mig, du kan klaga, du kan skriva till förläggaren. Du kan skriva till tidningar, du kan skriva en egen bok. Allt det kan du göra, men där upphör dina rättigheter. Ingen har rätt att hindra mig från att skriva den här boken. Ingen har rätt att hindra att boken blir publicerad, eller såld, eller köpt, eller läst. Det är allt jag har att säga.

Orden är författaren Philip Pullmans, när han 28 mars i år i Sheldonian Theatre i Oxford svarar på frågan om inte titeln på hans senaste bok kan upplevas som chockerande och förolämpande för vanliga troende.

Det hela handlade om Pullmans senaste bok ”Den godhjärtade Jesus och Kristus bedragaren”, där Pullman berättar om Jesu födelse – och om tvillingbrodern Kristus. (http://www.youtube.com/watch?v=HQ3VcbAfd4w)

Boken ingår i det mycket intressanta världsomspännande bokprojektet ”Mytserien”, ett trettiotal förlag i drygt trettio länder ger ut myter återberättade av etablerade författare.

Den första boken var Karen Amstrongs ”Myternas historia” (2005). Andra titlar i serien är Maragaret Atwoods ”Penelopiaden”, Jeanette Wintersons ”Tyngd”, Milton Hatoums ”Den förlorade staden”, Dubravka Ugresics ”Baba Jaga la ett ägg”, Klas Östergrens ”Orkanpartyt”, Ali Smiths ”Flicka möter pojke”, Su Tongs ”Binu och den stora muren”, Alexander McCall Smiths ”Drömguden” och David Grossmans ”Lejonhonung” (samtliga Albert Bonniers Förlag).

Pullman bearbetar i ”Den godhjärtade Jesus och Kristus bedragaren” evangelisternas berättelser och återberättar i känd kronologisk ordning.

Alla kända berättelser finns här, liksom personerna vi så ofta mött i olika sammanhang, men allt återgivet med ännu en Maria-son närvarande: denne Kristus, som av en främling städslas för att föra bok över broderns leverne och ordande. I detta bokförande möter vi en Jesus som inte vill kännas vid Kristus och min läsning blir av den sorten att den förstfödde – Jesus – är den handlandes och övertygandets gestalt, medan tvillingbrodern – Kristus – är eftertankens och ifrågasättandets företrädare.

Här påminner Pullmans Nya Testamentsberättelse om trilogin ”Den mörka materien”, där en ”daimon” befinner sig intill varje mänska.

I korta avsnitt, behändigt överförda till svenska av Ia Lind, hamnar den centrala kristna berättelsen såväl mycket nära som på avstånd, i och med det dubbla perspektiv Pullman skänker oss när han låter Maria föda tvillingar.

Sanning och mening brottas om utrymmet, hårdhet och mildhet, bestämmande och förstående – och det som Kristus återberättar förvanskas snart av folk som bemäktigar sig tolkningsföreträdet rörande Jesu liv och leverne och där pekar Pullman på nödvändigheten att ständigt, i varje tid, åter studera och återberätta de berättelser som likt Nya Testamentets haft och har stor betydelse för många.

Bengt Söderhäll