Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Berättelsen om när Viktoriya blev Alex

Redan i slutet av ettan visste han det: Han var född i fel kropp.
Det gick sex år, men sen några veckor tillbaka är flickan Viktoriya pojken Alex.
– Var inte rädd, var dig själv! säger Alex Chernikova.

Annons

Alex Chernikova,13 år, utstrålar en mild coolhet, stolt snarare än stöddig. Det gör han rätt i, nu när han äntligen berättat för alla. Jag möter honom och mamma Elena Tokareva, men:

– Det här är Alex berättelse, säger hon.

Det är det verkligen, tänker jag. Men också att den kanske varit omöjlig, eller inte slutat så lyckligt om inte hon funnits där. Respekten dem emellan känns direkt, hur hon lyssnar in och litar på sonens omdöme. Inte en enda gång fyller hon i, om han inte ber henne. Detta stenhårt kärleksfulla modershjärta och intellekt har förstås bidragit till att Alex är lugnet själv i dag och en verbalare – utan att vara ett uns jobbigt lillgammal – 13-åring har jag aldrig mött.

Hur länge har du varit Alex?

– Personligen i sex år, offentligt bara tre, fyra veckor, säger han. Ja, det var verkligen att lyfta en börda när jag berättade för alla.

Nu går han i sexan. Men i slutet av ettan, då visste Alex redan. Då hette han Viktoriya och var utåt sett som vem som helst i första klass. Men en dag när han som vanligt ritade en bil och fröken frågade varför...

– ... svarade jag bara att jag trodde att jag var en pojke! Jag sa att jag känner mig mer som en kille än en tjej.

Avslöjandet föll inte i god jord. Läraren talade om för Alex att det var ett påhitt och töntligt att säga såna saker. De andra lärarna reagerade likadant:

– De sa att det var en fas, att det skulle växa bort.

Vad kände du då?

– Jag gick ju på det. Men i tvåan kollade en kompis och jag på "annorlunda familjer" på Youtube och där berättade en kille hur han varit tjej och det var han som fick mig att se sammanhanget och att det inte var jag som var konstig.

Han säger att det varit jobbigt stundtals "att spela tjej", att han mått dåligt av att tvingas bete sig som han inte velat för att andra förväntat sig det:

– Jag ville inte ha tjejsaker och tjejkläder, men det blev ju så. Vid högtider och så har jag alltid önskat mig killiga saker som kortlekar och Pokemonspel. Så fick jag Barbiedockor och tänkte vad ska jag göra med dem, men fick spela med och säga att jag var asglad.

Han drar lite i luggen och säger sen att personligheten inte sitter i ett kön och att han vill vara öppen, men trots att samhället också blivit mer tolerant oroar han sig ibland:

– Fortfarande finns det ju länder där det är förbjudet att vara transperson. Även om man föds i fel kropp är vi alla människor.

Vad var det som gjorde att du valde att berätta?

– Jag fick bara nog. Det var ingen idé att spela tjej längre. Jag måste få vara den jag är. Det tycker jag att alla borde få.

Då hade Alex redan berättat för mamma, nu fick han hjälp av de nya lärarna i den nya skolan att berätta inför klassen. Så modigt gjort, säger jag, hur reagerade de?

– Några blev tysta och nog chockade men inte min allra bästa vän, hon visste det. Sen är det några personer som reagerat med skumma beteenden, men det bryr jag mig inte om. Dem ignorerar jag. De som är emot mig ger mig bara mer styrka och kraft att fotsätta kämpa mot fördomar.

– Riktig vänskap är 100 procent lojalitet. Som min familj och min släkt, de är de bästa!

Kan du bli trött på alla frågor nu?

– Lite ibland, men det är helt ok att folk frågar. Jag mår bättre om jag får förklara och den som frågar också förhoppningsvis. Och vi väljer inte att vara transpersoner, om vi kunde skulle vi inte välja det därför att vi inte vill handskas med problemen.

Mamma Elena sitter bredvid och tittar på sin nyfunna pojke, jag frågar henne hur hon tänker:

– Att han alltid varit pojke. När jag väntade honom visste jag, jag var övertygad om det och blev överraskad när det var en flicka. Omgivningen har alltid sett honom som en pojke.

Varför vill ni att alla ska få veta?

– Därför att det skulle vara bra om alla i Gävle blir mer medvetna om att det finns fler som Alex, barn som tvingas leva i fel kropp. Genom att berätta hoppas vi att han får större respekt och acceptans, en gladare vardag, helt enkelt.

– Jag gör inte bara det här för min skull utan också för andra som är i min situation, som kan läsa det här, säger Alex.

Jag frågar hur Alex tänkt ta sin "transgender"-erfarenhet vidare? Han säger bestämt att han inte vill ha det som yrke, men att han skulle kunna tänka sig att starta en blogg. Där skulle han skriva att det är ett stort misstag att inte prata med sina föräldrar först, innan man berättar för sin lärare.

Har du några fler råd till den som känner samma sak som du gjorde?

– Våga berätta och håll det inte inne, ta hjälp av nån du litar på, och kräv att bli tagen på allvar. Var inte rädd, var dig själv. Bry dig inte om vad andra tycker, gör det för ditt eget bästa

– Mitt liv ser ut som vanligt i dag, men det bästa med det här är att jag inte kallas för "hon" längre!

Sen pratar vi lite musik, han älskar Yohio – "vi tänker på samma sätt!" – när han inte spelar fotboll eller basket och när han blir stor vill han bli stylist, helst hårstylist, och helst i Japan för att han älskar Japan med all dess Manga.

Mamma Elena tar fram plånboken och visar kortet på Alex när han var Viktoriya. En söt flicka i rosa klänning och med långt, lockigt brunt hår tittar in i kameran. Men blicken är inte bekväm, där finns något förtvivlat, nästan skrämt, som i dag äntligen förvandlats till något orubbligt, välkommet. Vi tittar på fotot tillsammans.

– Jag sitter fint och ler och jag hoppas att de inte märker att nåt är fel. säger Alex. I dag vet jag att jag inte behöver det. Men jag är vän med bilden. Hon känns som en syster för mig

Jag frågar Alex om könskorrigering är nästa steg och han nickar. Mamma Elena säger att det är upp till Alex. I juni har de en första tid inbokad på hälsocentralen:

– Man måste vara 18 när man gör det men kan få börja med hormonbehandling, berättar Alex. Och det är mycket innan dess, man vill verkligen försäkra sig om att det är seriöst och rätt för den person som vill göra det.

– Men jag har varit säker i sex år.

Vi kramas innan han och mamma går och jag frågar om han är hoppfull inför framtiden.

– Ja. Nu börjar livet igen!