Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Bergtagen av dansen

/

Jan-Erik Wikström är hovdansare. Operahuset i Stockholm har varit hans fasta punkt i mer än 30 år. Här berättar han om smärta, åldersfixering och spegelbilder.

Annons

Operan är en mäktig byggnad. Vindlande, dunkla korridorer, många dörrar och en stark stämning. Här vid Gustav Adolfs torg i Stockholm har det legat operahus i mer än 200 år. Det känns som om man skulle kunna bli bergtagen av den här byggnaden.

Jag älskar det här huset och på sätt och vis lever jag mitt liv här. Jag kom hit som elev när jag var jag nio år och blev anställd som 18-åring. Nu är jag 41. Under tre år var jag tjänstledig för att jobba med ett kompani i England, men kärleken till huset drog mig tillbaka hit.

Vissa dagar härinne är fruktansvärda. Man är helt nerkörd och hör bara kritiska kommentarer omkring sig. Du vet, vi ser oss i spegeln från morgon till kväll och det har sitt pris. Ofta tänker jag: Är det där verkligen jag?

Hur ser han ut, mannen som du ser i spegeln?

Han är kort, gammal och tjock.

Men du är ju varken kort, gammal eller tjock. Jag hade förväntat mig att du, som har format din kropp till ett enastående instrument, skulle ha en mera sanningsenlig uppfattning om hur du ser ut?

Det här är ett extremt kroppsfixerat yrke, där de ungdomliga, långa slanka linjerna är ett ideal. Jag är ju prins, det vill säga dansar prinsrollerna i Svansjön, Törnrosa, Askungen ... Men min kropp sätter muskler väldigt snabbt, så jag borde tänka på vad jag äter. Under hela min karriär har jag fått höra att jag är kort och överviktig. De första åren i England fick jag beröm för att jag partnade vackert, att jag lyfte och framhävde ballerinan på ett bra vis. När jag gick ner tio kilo såg de mig äntligen som en dansare i egen rätt.

Kompenseras inte det av att recensenterna överbjuder varandra i positiva omdömen om dig? De brukar skriva om kraftfullhet, nerv, skönheten i energin…

De där orden snuddar vid ett problem. De dröjer vid min teknik, men jag tycker själv att jag är en dramatisk dansare. För mig är alltid historien den viktigaste.

Hur ser en vanlig dag på jobbet ut?

Om det inte är föreställning så kommer vi dansare hit vid halv nio på morgonen, byter om, värmer upp, går ner till gymmet, cyklar, stretchar… Klassen börjar och därefter repetitioner till klockan fem. Efteråt ska man stretcha, varva ner, kanske går man ner till gymmet igen och gör några styrkeövningar för att arbeta med svaga partier. Klockan brukar bli halvsju innan jag är på väg härifrån.

Hur förhåller du dig till smärtan?

Som dansare höjer man hela tiden sin smärttröskel. Det finns alltid något som gnager någonstans i kroppen. Vi lär oss tåla och man måste slutföra föreställningen även om man får kramp eller skador. Helst ska det ske med ett stort leende hur ont det än gör.

Du är hovdansare. Det anses vara den förnämsta utmärkelse en svensk dansare kan få. Kung Carl XVI Gustaf bestämmer personligen vem som skall utnämnas. Vad betyder titeln för dig?

Den är hedrande, men i praktiken betyder den ingenting. Titeln infördes 1990 och jag tolkar det som att Kungen har ett visst intresse av verksamheten här. Men hovet har inte så mycket kontakt med Kungliga Operan längre. När kungen och Silvia gifte sig var det stor galaföreställning här, men vid prinsessbröllopet fanns vi inte ens med i programmet. Jag har faktiskt inte haft chansen att dansa så mycket för det svenska kungahuset, däremot för det engelska.

I den klassiska baletten är ballerinan ett självklart fokus. Kan det kännas … orättvist?

Nej, jag älskar att partna! Att stå bakom en ballerina, det finns inget bättre. Den klassiska baletten är skapad för att framhäva ballerinan. I Svansjön, t ex, ser du inte den manliga dansaren särskilt mycket. I Törnrosa och Askungen är prinsen mest ett stöd. Visserligen finns det enstaka variationer så att den manliga huvudrollen får visa upp sig, speciellt i tredje akten som är den stora dansakten. Det handlar om att hitta det underbara samspelet. Att få kontakt med en tjej på det sättet är det mest fantastiska, utan de ögonblicken skulle jag aldrig ha fortsatt att dansa. Den som partnar måste ha tyngden, stadigheten, kontakten.

Vad för slags kontakt?

Man känner henne, man kan få ett lugn från henne i det att hon fullständig litar på mig. Hon vet att vad hon än gör så kommer jag att klara det. Så vänder jag om henne – och försvinner in i hennes ögon, Åh, det finns inget bättre ögonblick i livet!

Teknik har aldrig varit drivkraften för mig, utan det viktigaste är att få fram historien mellan oss.

Jag har varit väldigt lyckligt lottad eftersom jag mest dansat med Marie Lindqvist och Anna Valev. Visst kan vi bråka på sal, men när vi väl står där på scenen finns det något som klickar i.

Vad ska klicka i?

Kemin. Tilliten.Tjejen ska våga lita helt och hållet på mig. Om hon inte gör det så uppstår genast en distans mellan oss. Då försöker hon jobba på egen hand och göra allting själv. Om det finns tillit kan man uttrycka så mycket mer. Det värsta som finns är att dansa med – förlåt uttrycket – publikkåta ballerinor. Det hände mig en gång utomlands. Hon dansade inte med mig, hon såg mig inte som en del av dansen, utan vände sig bara mot publiken. Då kan man lika gärna ställa en stolpe på scenen istället för en danspartner.

Men finns det inte ett nytt stort intresse för dansaren? Har inte publikens öga och preferenser förändrats där?

I nyare baletter, som Peer Gynt, Romeo och Julia är det killen som sliter. I Mayerling från 1978 får kvinnorna stå på parad för att dansa med den manliga huvudrollen. Man dansar med sex kvinnor på rad.

Hur kändes det att vara den som tog för sig?

Det var underbart! Ibland tyckte jag att jag… utnyttjade dem. Också det var på något vis härligt.

Måste det finnas en sensualism, eller räcker det med en bra överenskommelse?

Det beror på vad du gör… men egentligen måste det nog alltid finnas en sensualism. Även i välkända baletter måste det finnas en underton av något som publiken inte kan sätta fingret på. I Svansjön, till exempel, ska tredje akten vara ren erotik, ren förförelse. När jag sett förställningen från salongen kan jag sitta efteråt och tänka, wow, så fantastiskt, vad var vi egentligen med om … Andra gånger ser jag bara: Oj hon föll, oj han snubblande… Jag har sett stegen men inte fått den otroliga känslan som jag förväntade mig.

Hur känner du publikens svar?

Jag försöker nå ut genom att försöka dra in. Jag får visionen av att publiken sitter inne i den skog där jag befinner mig. Ni är hos oss som dansar och delar våra känslor. Ibland fungerar det inte, inte ens hos balettkonstens största stjärnor.

Det sägs att det går att spåra balettkonsten bort till de stora europeiska renässanshoven under 1400- och 1500-talen. Sedan dess har flera metoder och traditionsspår utvecklats: franskt, tyskt, engelskt, italienskt … Men är de där uppdelningarna fortfarande giltiga i en globaliserad värld?

Den svenska balettraditionen är i grunden rysk och teknikorienterad. Under 1700-talet kom en franskinspirerad influens via Drottningholm. 1700-talsbaletterna handlar inte om en särskild teknik, utan om stil och ett sätt att röra sig. Tyvärr har det franska försvunnit och idag fokuserar vi på teknik igen. Den svenska baletten är idag känd för att kunna hålla ihop historierna väl.

Balett är ett allkonstverk, en sammansmältning av dans, teater, musik, måleri, arkitektur, klädskapande... Vad betyder det?

Det är därför en balett kan drabba publiken så kraftfullt. Det gör att man kan förstå handlingen på ett djupare plan.

I de flesta versioner av Svansjön går prinsen ut med sin pilbåge för att jaga kött. Men i vår version springer han ut i skogen för att leta kärlek. Du kan ha hört historien om den onde trollkarlen som förvandlar flickor till svanar ända sedan du var liten. Men när du ser ondskan och kärleken dansas fram kanske du förstår på ett djupare plan. En gång fick jag ett brev från en i publiken: ”När jag såg dig på scenen förstod jag för första gången vad prinsen drömde om.” Då kände jag att, oj, jag har lyckats.

Somliga i publiken skriver till oss regelbundet. De jämför våra prestationer med tidigare uttolkare och gästspelande kompanier. Det finns en otroligt kunnig specialpublik inom den här konsten.

Du talar om höga hopp, slanka linjer, den oberoende kroppen, ungdomen … Är du rädd för att bli gammal?

Både ja och nej. Jag är rädd för att bli gammal och inte kunna genomskåda när människor omkring mig påstår att det jag gör är OK fast det kanske inte är så. Jag vill att de ska vara ärliga och säga ifrån. Jag kanske inte märker själv att jag inte ser bra ut på scenen.

Jag är 41 och min kropp börjar åldras, men jag dansar prinsar som egentligen är 19 år gamla. Det är inte alltid enkelt. Fast det är lättare att vara man än kvinna i det här huset, för en kvinna som dansar med en yngre man riskerar mer än en äldre man som dansar med en yngre kvinna. Mina främsta partners, Marie Lindqvist och Anna Valev, är i samma generation som jag. Vi kommer att försvinna härifrån ungefär samtidigt.

Din konst är hårt knuten till formaliserade positioner. Längtar du inte efter att improvisera?

Jag är urusel på att improvisera.

Men jag kan göra det om jag måste, till exempel om det händer något akut på scenen, som att man plötsligt tappar bort sig, glömmer stegen.

Men om någon ber mig improvisera blir jag helt stel.

Har du inte längtat ut ur Operan, dansa med friare koreografer?

Jag har varit med i några moderna verk, men bara sådana som är koreograferade, inte improviserade. Jag har dansat med Virpi Pahkinen och Christina Caprioli, också där handlade det om att partna och det var fantastiska erfarenheter.

Vi klassiska dansare ter oss ofta gamla och mossiga och alltför uppsträckta i de sammanhangen. Den moderna dansens koreografer vill att vi ska slappna av, och snarare markera än dansa för fullt.

Det kan kännas egendomligt efter ett yrkesliv där allt handlat om att utmana sig själv. Jag älskar ju att dansa så jag tror att jag ska dö innan det är klart.

Hur är det precis innan du ska in på scenen?

Innan entré vill jag bara träffa min danspartner, inte någon annan. Jag är så extremt nervös. Hjärtat slår i 120, men i samma sekund som jag kliver ut på scenen är jag lugn.

Hur är det efteråt?

Jag är oftast tagen av den historia jag varit med om att berätta. När jag gjort Romeo kan jag le mot publiken först på tredje-fjärde inropet.

Vilket är det bästa ögonblicket i en föreställning?

Oftast är det slutet. Jag glömmer aldrig premiären på Mayerling. Ridån gick ner men det var knäpptyst i publiken. Jag blev så rädd och tänkte: Fiasko! Men sen släpptes applåderna lösa. Jag har aldrig fått ett så långt applådtack i hela mitt liv. Elva minuter.

Brukar äldre dansare ha kvar kontakten med huset?

Ja, vi ser dem till exempel på vårfesterna, då vi bjuder in pensionärerna. Där kan jag träffa dem som gick i pension när jag blev anställd.

Har de en längtan?

Den finns alltid kvar.

Talar man om sånt?

Nej.

Vilken är den bästa dansare du sett?

Per Arthur Segerström. Honom såg jag upp till redan när jag var liten. Barysnikov var världens bästa dansare när jag var ung.

Det här huset har bestämt ramarna i ditt liv i mer än 30 år. Har det varit värt det?

Absolut! Varje sekund!

Har jag tur kan jag dansa några år till innan kroppen säger ifrån. Det vore en dröm.

Mer läsning

Annons