Annons
Vidare till gd.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Besökarna ser rött

Cina Autio, verksam som scenograf, skulptör och målare sedan 30 år tillbaka och välkänd i regionen, jobbar helst med sammanhängande teman, men denna utställningen kom till med kort varsel. En tid blev ledig i galleriet, eftersom flytten till nya lokaler längre ner på Kopparslagargatan skjutits fram till sommaren.

Ändå är det en väl sammanhållen utställning med oljemålningar, varav några visats tidigare, bland annat i Ludvika, och collage.

Autios måleri är stadigt förankrat i en måleritradition som spänner mellan abstrakt expressionism, kubiserande rumsligheter och stiliserade gestalter. Hon använder inte kamera, utan detta måleri bygger på upplevelsen och det sedda, där färgen och den undflyende och ändå starka känslan, alltid i balanserade kompositioner, är det centrala. Motsatserna spänner och studsar mot varandra: trädkrona mot mark, kropp mot rymd, yta mot djup, värme mot kyla, närhet mot avstånd.

Autio arbetar ofta med de råa, ouppspända dukarna liggande på golvet, då är det lättare att gå loss mer brutalt och visst syns det hur färgen gnuggats in i dukarna på sina håll. Hon målar helst i stort format och det är också de stora målningarna som är starkast. Som Förtrolighet, med två gestalter sittande vända mot varandra under ett träd, vilande, liksom tröstande varandra. Röda accenter placerade i en triangel som balanserar på sin spets skapar rörelse, känslorörelse. Och Morgondopp, där en kvinna i röd baddräkt tvekar inför vattnets blå kyla där fiskar skymtar. Här, som i flera av målningarna, står det skimrande, i ljus lösta mot det mer kompakt kroppsliga och färgens skikt och rörelser stagas sparsmakat av säkra linjer med kol.

En känsla av sorgeprocess anas i flera av bilderna, som i Vägen hem med en rent Chagallsk gulgrön dysterhet mot mörk botten. I Otyglad tar känslan gestalt av en vild häst och i Ofrivillig resa anar jag den oundvikliga färden över gränsen.

Överallt är bildelementen placerade så att blicken blir kvar, vandrar runt, och inte sällan fungerar det röda som ankare och nav runt vilka rörelsen flödar. I fönstret ligger de sex collagen med figurer i rum med smältande färger och återigen det röda som accent och tyngd. I Tudelade, Bryderi och På väg, starka trots det lilla formatet, är ansiktena mindre stiliserade och bär mer av ett personligt uttryck.

I några målningar uppstår inte känslan riktigt, där är bildrummet mer disigt och lite flackt sökande, som trevande mot något ännu okänt, ny känsla, nya vägar, nya rum.

Camilla Dal