Annons
Vidare till gd.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Bill är stjärnan som lyser upp filmhösten

Vill ni se en nytänd stjärna, se på unge Bill Skarsgård. Han kan bli störst i hela familjen och bär upp denna film från början till slut i en roll som inte är alldeles enkel. Simon lider nämligen av Aspbergers syndrom och söker med jämna mellanrum skydd mot omgivningen genom att sätta sig i sin egen rymdraket, i själva verket en soptunna varifrån han mentalt förpassar sig ut i universum.

Simons tillvaro är maximalt inrutad, exakthet på sekunden är det som gäller liksom att det ska serveras pannkaka varje tisdag. Ingen får ta på hans kropp. Han går igång på Richard Strauss tonsättning av ”Also Sprach Zarathustra”, hamrar på sina trummor och är fullkomligt fäst vid sin bror Sam, sambo med Frida. När Simon, vars cirklar ingalunda får rubbas, flyttar in hos de båda uppstår, minst sagt, problem i relationerna.

”I rymden finns inga känslor” påminner om den fantastiska Dustin Hoffman/Tom Cruise-rullen ”Rain Man”, utan jämförelser i övrigt. Utom att det även här handlar det om både ensamhet, förtvivlan och en varm gemenskap bröder emellan. Samtidigt ett förhållande som sätts på svåra prov, särskilt när Simon får sina utbrott. Till att börja med kändes det bara jobbigt, men efterhand tog jag till mig filmen på ett mycket påtagligt sätt och kände både förståelse och sympati. Scenerna är ömsom obehagliga, ömsom komiska och det är bara att gratulera Andreas Öhman, som långfilmsdebuterar på bästa sätt

Bill Skarsgård är redan nämnd (en Guldbagge torde finnas runt hörnet) och det är med stor spänning jag ser fram emot hans nästkommande film, ”Himlen är oskyldigt blå”. Relativt okände Martin Wallström och Cecilia Forss är strålande även dom.

En briljant svensk film helt enkelt.