Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Birgitta & Rörelsen

Annons

– Å, ni skulle ha varit där! säger Birgitta Egerbladh, nyss hemkommen till Folkteatern efter workshop-dagar med skådespelarna nere i Gasklockorna.

Hon, som är den sceniska, konstnärliga blandformen personifierad, ler upprymt med knallröd mun och alla känner vi oss på dansens egen dag speciellt inbjudna till hennes samtal med Gunilla Kindstrand, det tredje samtalet på Folkteatern om en scenkonst i förändring.

Birgitta Egerbladh började som dansare och fortsatte som koreograf och regissör. Ingenting verkar för svårt eller för lågt för henne, hon har satt samman August Strindbergs texter med Kristina Lugns, förra året tog hon sig an humorgruppen Klungan i föreställningen ”Det är vi som är hemgiften” och nu senast skrev hon musiken till sin egen uppsättning av Botho Strauss ”Stor och liten” på Stockholms Stadsteater.

Från och med nu är hon på Folkteatern och arbetar på en hemlig föreställning med premiär nästa år. Hur arbetar hon då, denna gigant inom dansteatern?

– Förutsättningslöst, säger hon. Ok, åtminstone med ett tema, som taket på projektet, men annars utan text till en början. Teater brukar ju, generellt, handla om att man väljer en pjäs och att man sedan samlar personer som passar för rollerna. Jag gör tvärtom, jag vill att de som står på golvet ska använda sig själva, jag tror att det finns en berättelse att utgå ifrån hos var och en.

– Jag är fascinerad av det där vi läcker, som ticks, små gester...

Allt börjar i kroppen, uttrycks genom kroppen, säger hon som vill se att skådepelarna undersöker detta, och frågan hon ställer sig varje dag tillsammans med ensemblen är ”vilket är dagens medeltempo”.

– Jag vill att skådespelarna landar i sig själva, vill veta hur läget är i dag och att de sätter ord, en mening, på det. Det kan vara något mycket vardagligt, men det går att göra dans av det, känslan av den där enda textraden.

– Det händer så mycket på golvet som man måste ta vara på!

Det handlar om att förstärka personligheten, säger hon, jag tolkar det lite som en förhöjd känsla av det egna, den långa process som liksom hos en dansare börjar i ett rörelsespråk.

– Jag känner mig hemma och trygg i min koreografiska plattform, att arbeta musikaliskt och med improvisation, det genererar material. Att vara i rummet, med skådespelarna som kommer dit och börjar arbeta, att göra varje dag och se vad som händer, samarbetet med golvet, formen som växer fram.

– Jo, det är klart att det finns skådespelare som tycker att det här är ett jättejobbigt sätt, men... ja, de jobbar inte med mig, då!

Hon berättar om en pappa som spelade jazz hemma i Umeå och om de konstnärliga blandformerna som fanns där uppe från början – ”det är väl så, jag har inte riktigt känt mig hemma i dansen och inte riktigt känt mig hemma i teatern heller” – om Shakespearesällskapet som blev Ögonblicksteatern. Och hon berättar om det klassiska samarbetet med Barbro Smeds i föreställningen ”Röda Havet” på 80-talet, en av de första cross-over- dansföreställningarna.

Text och rörelse. Ändå var Botho Strauss en resa, säger hon:

– Jag ville göra som jag brukar göra. Inte som det gamla sättet att vara på en scen, inte låst av texten, men det handlar om att knäcka koden och jag förstod till slut att jag måste se på texten som en regissör, att jag måste göra pjäsen.

– Men jag strök mycket text, försökte skapa scener mellan scenerna!

Hon visar en bit av ”Händelser i hemmet”, som – möjligen tillsammans med norske Jo Strömgrens fotbollsdans – är det roligaste dansverk jag sett, och berättar att det kom till ur en barnledighet och alla absurda situationer hon gick igenom, hur hon fick syn på ”hur vi håller på därhemma”.

– Ett möte är 70 procent kropp, 20 procent tonfall och 10 procent ord, konstaterar Birgitta Egerbladh.

Det ringer i mina öron när jag på väg tillbaka till tidningen tittar in på Gävle teater och Balettakademiens slutproduktion på turné och upplever just detta.