Annons
Vidare till gd.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Björn Kjellman alldeles för ung för sin rollfigur

Oskar är ett levande skavsår som filats blodig av livet. Själv skaver han mot allt, precis allt; går runt i sina kvarter med ett lågintensivt hat mot invandrare, ungdomar och uteliggare. Man ser det aldrig, men man VET att han är en människa som skickar enorma mängder bittra insändare. Till papperstidningar. Hans svåraste sår sitter dock djupare. Någon tog något ifrån honom. I femton år har Oskar ruvat på hämnd.

Regiveteranen Mats Arehn visade stark vitalitet i sin ”Kocken” från 2005. Därefter har han gett sig in i en lågbudgettrilogi där ”Oskar Oskar” är film två. Och den är klart bättre än ettan, ”Persona non grata”.

Riktigt länge är den riktigt bra. Men några stora problem trycker, helt i onödan, ner ”Oskar Oskar” i lådan märkt ”försumbart”.

För det första är Björn Kjellman, hur stark rollprestation han än gör här, alldeles för ung för att spela sur gubbstrutt. Han är en 145-åring i en 45-årings kropp.

När han titulerar folk med ”Min herre” känns det som när Ingmar Bergman lät sina ”Saraband”-figurer ”frukostera” – skärande anakronistiskt.

För det andra är både Livia Millhagen och Ruben Lopez hiskligt felcastade. Den pursvenska Millhagen som estniska? Den svensklatinske Ruben Lopez som – polack? Nej, där går fanimej gränsen, både filmiskt och geografiskt.

Och för det tredje: Filmens slutscener hemsöks av en skärande brist på gehör.

Till den avslutande delen av trilogin önskar jag Arehn, som står för både regi, manus och producentskap, flera goda läskompisar.

Människor i hans närhet som han litar på, som kan se hans film i ett tidigt skede och komma med kloka förslag på strykningar.

Erik Helmerson