Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Blod och eld?

Annons

Att hamna framför teven mitt i sommaren kan bli en riktig duvning. Regnsjuk stirrar jag in i prinsessfirande, allsånger och diverse repriserade deckargubbar.

Men ingenting, absolut ingenting, kan i smaklöshet slå onsdagens repris av ett magasins granskande av författaren Stieg Larsson och hans eftermäle.

Nä, granskningen sköter sig, lyfter fram vänner, sambo och andra efterlevande, släktfejder är ju aldrig snygga.

Det är blodsbanden som får mig att rysa. Så långt ifrån det blod och den eld som är Frälsningsarméns motto och syftar på Jesu försoningsblod...

Få se, vad stod han för den gode Stieg, rättfärdighet, rättvisa, i synnerhet kvinnors RÄTT. Alltså totala motsatser till snikenhet, grabba åt sig, visa (det manliga) könet.

Därför är jag helt förstummad när det framför mig i teverutan sitter två typer – Larssonfar och Larssonbror – som inte har någon som helst aning om vem deras son/bror var (som inte brytt sig om att läsa vad han skrivit) och som tydligen inte har haft någon som helst anledning att ta reda på det – inte ens när han dör, knall och fall.

Förstummad sitter jag där och hör en (biologisk) pappa och son sitta och slå varandra för brösten för att de gett en miljon (peanuts i sammanhanget) till Expo och sedan ordagrant säga apropå Stieg Larssons sambo och livskamrat:

”Det har delats ut en del tasksparkar i det här, men det är ju vi som har pungkulorna det har ju inte hon... .”

Och så ett flin. Jo, ett flin, eller två, två FLIN. Aldrig trodde jag att en (biologisk!) släktfejd kunde vara så ful. Dumhet är aldrig vacker men det här är för mycket, jag tänker att jag är lurad, så måste det vara!

Det granskande magasinet har lurat mig, de har hittat två skådespelare som ger ”Stieg Larssons pengahungrige far och bror”! Men varför skulle de och riskera sitt rykte på det sättet?

Jag stänger av, lägger mig, tar i Oates, dödgrävarens dotter där trettonåriga Rebecca flyr från sin (biologiska) familj och byter identitet. Jag är inte arg, knappt förstummad längre, bara sorgsen. Hur är det möjligt att ha så lite respekt för en (biologisk!) son, en bror, en älskande?!

Men det driver min livstes bara vidare, ännu starkare: BLOD, vänner, är bara en vätska, ingenting mer! Alls inte tjockare än vatten, knappt ens i närheten och betyder ingenting när det handlar om att vårda och älska, minnas och respektera.

Blodets funktion är att transportera syre från lungorna till kroppens vävnader och celler, blodets betydelse när det gäller något annat än detta är ett påhitt.

Hej Linda, min (adoptiv)syster!

Den här veckan hann jag inte upp till stugan utanför Falun. Nästa vecka ska jag hinna fråga vår VD varför han egentligen ska slå ihop våra fotoredaktioner och flytta mina bästa kompisar in i Arbetarbladets hus.

”Och så ett flin. Jo, ett flin, eller två, två FLIN. Aldrig trodde jag att en (biologisk!) släktfejd kunde vara så ful.”