Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Böcker från Gästrikland

Anna Jörgensdotter har skrivit sedan hon kunde få till bokstäver med pennan. Nu kommer hennes tredje roman ut.

Annons

I ”Bergets döttrar” berättar hon Sandvikens historia från 1938 till 1958 genom en rad romankaraktärer. För att mota bort nervositeten inför hur den ska tas emot påminner hon sig varför hon skriver.
– Det är ett rasande och livsnödvändigt behov, jag mår så fruktansvärt bra av att skriva.
Hon började skriva sagor i sexårsåldern och har fortsatt sedan dess. En nödvändig oas har det alltid varit, men numera formulerar hon sitt behov av att skriva som ett sätt att ge sina känslor och tankar, sig själv helt enkelt, plats.
– Det handlar mycket om ett väldigt stort behov av att få tala sitt eget språk.
När folk frågar varför hon måste publicera sig om det nu är så nervöst svarar hon att hon hoppas ge andra nya intryck och tankar, på samma sätt som hon själv får det av det hon läser. Att bli läst och nå ut är en del av skrivandet.
Hon började skicka in sina texter till förlag i tjugoårsåldern och blev refuserad i flera år. För tio år sedan, när hon var 26, sa Bonniers ja till ”Pappa Pralin”. Hade dagens möjligheter att trycka upp sina egna böcker funnits då hade hon tveklöst gjort det. Men lättvindigheten och avsaknaden av en redaktörs filter är inte bara av godo.
– För mig hade det inte varit så bra, jag skrev för självutlämnande grejer.
”Pappa Pralin”, hennes första roman, fick stämpeln självbiografisk utan att vara det och en stämpel är svår att bli av med säger hon. Men hon utgår alltid från sig själv i sitt skrivande, utan att vara huvudperson. En kollektivroman som ”Bergets döttrar” kan vara lika personlig som en där en ung kvinna är huvudperson.
– Jag skulle inte kunna skriva om jag sa att jag skulle skriva om mig själv.
Hon märker ett ökat skrivintresse bland tonåringar och är glad att det inte är lika udda längre i Sandviken som när hon själv växte upp. Nätet, som inte heller fanns när hon var yngre, är en stor tillgång och breddar förlagens begränsade utgivning.
– Allas berättelser är viktiga att berätta.
Men samtidigt finns en risk i att längtan efter och behovet av att bli synlig och ta plats gör att man lämnar ut sig själv mer än man egentligen vill och klarar.
Hon försörjer sig på skrivandet och sedan i våras har hon en etta i Sandviken som arbetsplats i stället för att sitta hemma i Kungsgården. En stor tillgång tycker hon. Men det är inte romanerna och diktsamlingarna som hon lever på utan tidningsartiklar, föreläsningar och skrivarkurser. Det skönlitterära skriver hon på lediga stunder.
– Jag får vara glad om min dotter somnar tidigt och jag får några timmar på kvällen.
Ibland ger stipendier skrivtid.
”Bergets döttrar” har hon arbetat med i tre år och den bottnar i hennes intresse för historia och särskilt kvinnors historia på en bruksort som Sandviken.
– Jag var intresserad av var jag kommer ifrån. Min självkritik och ibland mitt självförakt, var kommer det ifrån?

Skrivarlusten och drömmen om att se sina ord i tryck lever även i de sociala mediernas tid.
Men berättarviljan möter också läsare på nätet.

- Fler och fler skriver, det vill jag påstå, säger Helene Rådberg, författare och lärare på Västerbergs folkhögskolas skrivarkurser.
Hon upplever att det finns ett stort behov av att uttrycka sig och då ligger skrivandet nära till hands. Det handlar om behov av att bli sedd, att definiera sig och sina tankar och försöka förstå sig själv och omgivningen i en snabb och rotlös tid tror hon.
- Det enda värde man har är som konsumtionsenhet.
Tiden är också personcentrerad och medierna och förlagen går hand i hand. Förlagen letar debutanter och bästsäljande författare kan bli kändisar.
De som söker till folkhögskolans ettåriga skrivarutbildning har ofta publicerat dikter på nätet och fått respons där av läsarna. De flesta söker med poesi, få kommer med större berättelser. Däremot har de som söker distansutbildningen utkast eller idéer till romaner som de vill skriva klart. Ofta är det självbiografiskt, aldrig deckare.
På bloggar, i tidningar och bokförlagens lanseringar är det hausse på självupplevda berättelser. Helene Rådberg tror att det kan handla om ett sätt pröva sin egen värld mot omvärlden. Men att skriva självbiografiskt är inte bara att tala om vad man varit med om.
- Det privata är rätt ointressant.
Även om man tycker att ens historia är värd att berätta krävs mer än bara fakta för att andra ska kunna ta det till sig säger Helene Rådberg.
Både hon och Conny Persson, chef för stadsbiblioteket i Gävle, konstaterar att många som skriver hämtar stoff från sina egna erfarenheter.
Conny Persson tycker inte alltid att det är så lätt att säga vad som är självbiografi och vad som är skönlitteratur och tar Åsa Lindeborgs berättelse om sin pappa, Mig äger ingen, som exempel. Biblioteket har satt den bland biografierna medan han själv tycker att det är en barndomsskildring som hör hemma i romanhyllan.
Helene Rådberg skriver poesi och har utgått från sig själv i sin diktning. Bland annat har hon skrivit om sin mammas självmord, ett trauma som hon höll ifrån sig i många år. Men när hon väl berättade om det i poetisk form var det inte en så stor sak som hon hade trott. Nu går hon vidare med sitt samhällsengagemang och skriver om bristen på jämställdhet.
- Jag tror att det är farligare att prata om det än om att man har haft en mamma som tagit sitt liv.
Att stanna i det privata utan att lyfta blicken gör att man blir ofarlig säger hon.
Viljan att nå ut kan man tillfredsställa på nätet eller tryckerier, men Helene Rådbergs intryck är ändå att de allra flesta vill bli utgivna på ett etablerat förlag. Gävleförlagen Zoot och Meyers ger ut i snitt en skönlitterär bok om året. Zoot har inte fått fler manus på senare tid, medan Meyers har fått det, något som kommer att märkas i deras utgivning.
Conny Persson gissar att det numera kommer åtminstone tjugo skönlitterära böcker i Gästrikland årligen, förlagens utgivning och det som skribenterna själva trycker upp sammanräknat. Intresset att trycka upp sin egen bok tror han inte enbart är en fråga om att ha blivit refuserad utan också om att det går fortare.
Han nämner en lång rad etablerade författare som bor eller har bott i Gästrikland eller norduppland och några som låtit sina berättelser utspela sig här. Men läsekretsen för en författare är större än grannskapet.
- Man strävar efter det universella uttrycket. Men sen når väl inte alla dithän.