Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Å, ouppfostrade Lena!

/

1972 kastade sig Lena Svedberg ut från sin lägenhet på Söder i Stockholm. Då var hon bara 26 år. Efteråt hette det: ”Till sin egen lättnad och vår stora saknad är Lena numera död.”

Annons

Hon var knuten till den anarkistiska undergroundtidningen Puss. Det tongivande namnet bakom denna, av den goda smaken djupt avskydda publikation, var Lasse Hillersberg. Pussgänget var uttalat emot en småborgerlig konstsyn, att konst är något ögat behagande som man hänger på väggen, njuter av och hoppas skall förmera sig pekuniärt. Enligt Pussarna borde konsten massproduceras och entydigt ta ställning för de förtryckta samt försvara rätten till uppror.

På 60-talet var det samlande begreppet i vänsterkretsar ”antiimperialism”. När man nu tar del av denna översikt av Lena Svedbergs konst, i förlaget Orosdi-Backs serie ”Svenska illustratörer och konstnärer”, tänker man spontant: I dessa blodiga tidevarv är hon ju mer aktuell än någonsin! Med Libyen, Afghanistan och andra länder där USA griper in, dödar och lägger under sig. Men i Alliansens Sverige ska förstås konstnärerna vara ”entreprenörer”, definitivt inte antiimperialister.

Det är inte enbart politisk konst man möter hos Svedberg. Här finns också skickligt utförda porträtt av etiopier (hon var uppvuxen i Addis Abeba) och mycket annat. Hon är betydligt mer mångsidig än jag föreställde mig henne. På en teckning tycker man sig se Pirinens ”Socker-Conny”, innan figuren ens skapats… Så traditionsdanare var hon också, hon den rastlöst produktive.

De Geer har skrivit ett starkt berörande förord om den Lena han säger han minns, men aldrig kände. Och de den patriarkala maktens fula trynen, förvridna och groteska, som svischar förbi, är nog för sin del okända för de yngre betraktarna. Ingen skonas, om de så hette Sträng, Palme eller Wallenberg. Skurk som skurk. Svin som svin. Denna fullkomliga avsaknad av hänsynstagande är befriande. En lojalitet mot det subversiva konstnärliga uttrycket som tar steget fullt ut. Uppkäftigt och fullödigt. I varje streck. Ingen tvekan.

Något har hänt med den samtidsorienterade konsten sedan Puss och Svedbergs radikala sextiotal, det kan man konstatera när man betraktar Martin Kellermans populära Rocky-figur, boken utgiven i samma serie som Svedbergs. Det är inte lika skarpt, utan mer ironiskt och byggande på att vi ska känna igen och identifiera oss, kanske skratta lite generat åt oss själva och våra neurotiska manér. Inte bli rasande och tillsammans sätta eld på några högkvarter.

Osökt tänker jag på de politiskt oförargliga Berglins, deras stornästa figurer som fäller mer eller mindre dråpliga kommentarer om vardagslivets absurditetsimpregnerade vedermödor, och som kramas av alla, framförallt av Svenskans väluppfostrade läsekrets.

Där skulle Svedberg aldrig ha släppts in, i de rumsrena och fina spalterna. Hon som utan att darra på handen ritade chefredaktör Hernelius tjänstvilligt torkandes president Lyndon Johnson i baken med just Svenskan.

Häromsistens hävdade en av Aftonbladets krönikörer att bestialiteterna i Hofors och andra orter kan förstås i ljuset av den tristess och hopplöshet unga människor lider av i dessa gudsförgätna hålor på sidan om allfarvägarna. Just pubertal tristess och alkoholindränkt hopplöshet fångar Kellerman på pricken, även om Rocky och hans slackiga polare hänger i huvudstaden. I stället för utfall mot makten, melankoli och inåtvändhet. Kellerman – en postmodern Caspar David Friedrich, i serierutans strängt begränsande form?

Kanske är det en generationsfråga, jag är ju ett gammalt rödskägg. Men Kellerman fångar mig inte. Det är som om maktens strukturer inte fanns, inget yttre bortom vardagstrivialiteterna och det lilla livets inferno.

Hos Lena Svedberg däremot finns alltid detta yttre med, och hur kunde det vara annorstädes? Vi kan inte gömma oss i någon frizon eller bubbla, även om vi inbillar oss det.

Önskar hett att hon, den omutliga som slog åt alla håll, fanns i dag, obrutet tecknandes den nödvändiga revolten mot den sjuka ordningen.

En stripp kan ju vara farligare än en handgranat!

Lasse Ekstrand

Mer läsning

Annons