Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hin håles späckhuggare

/

Crister Enander lyfter fram skribenter som förtjänar just det i GD Kulturs sommarserie Ur hyllorna. Nu har turen kommit till Stig Ahlgren.

Annons

Kvickt som en utspilld kvicksilverkula i handflatan är hans språk, giftigt som gammalt hederligt arsenik är bläcket han ofta doppar pennan i och därtill stilistiskt elegant som en florettfäktare av vigaste världsklass. Stig Ahlgren saknar sin like – om än icke jämbördige – i de kulturella publicisternas ullstrumpetrampande och makligt marscherande led.

Motvalls och alltid rapp gick Stig Ahlgren till attack mot det etablerade, det stelnade och falskt upphöjda. Under sina yngre år framträdde han som en pionjär och brännmärkte med vässade argument det som tidigare inte varit ens ifrågasatt. Marxisten och samtidsgranskaren Stig Ahlgren, som nagelfor högt som lågt – Tage Erlander likaväl som Birgitta Trotzig – var allt annat än någon baktung dogmatiker eller av trosvisshet förblindad politruk.

Han, i likhet med en jämnårig Per Meurling eller en äldre idol som David Sprengel, flög höklikt högre än sina samtida och tillät sig aldrig att snärjas av det språk som de politiskt aktiva alltsomoftast fångas i och då omedelbart går ner sig i oläsbarhetens träsk.

I dag är han måhända glömd av många; okänd för de flesta. En gång var Stig Ahlgrens ord en riksangelägenhet, ivrigt slukade av den genom hans karriär skiftande läsekretsen, dock ständigt med den djupaste bävan läst av landets författare och andra koryféer i offentligheten. Skratten, från såväl de milt försonande till de råaste av förödmjukelsens kalla gapflabb, var så gott som alltid på Stig Ahlgrens sida.

“Hin håles späckhuggare“ var det öknamn han en gång fick, därtill döpt av sin stilistiske frände Sven Stolpe. Något senare kontrade Ahlgren med att ge en av Stolpes närstående kristna vänner i Oxfordrörelsen, den idag bortglömde författaren – Harry Blomberg – epitet “Guds lilla guldfisk“. Ahlgren behärskade till fullo den svåra konsten att kunna vända ett angrepp till att få motståndaren att framstå som ett patetiskt patrask.

Stig Ahlgren hade en i många avseenden sorglig uppväxt. Han föddes 1910 i Karlskrona. Hans egentliga namn var då Stig Johan Axel Blommert. När han var ett år dog hans far, som var rektor för Tekniska Yrkesskolan, i epidemisk hjärnhinneinflammation. Två veckors senare dog modern i samma sjukdom. Stigs moster och morbror – Ahlgren – fick ta hand om honom. På så sätt kom Stig Ahlgren att växa upp i Kristianstad i ett pedantiskt och tråkigt småborgerligt hem. Morbrodern Ernst Ahlgren avancerade till aktuarie vid Hovrätten i Malmö och familjen flyttade.

Efter studier i Lund, där Ahlgren kom i kontakt med marxismen och dåtidens radikala kretsar med färgstarka personer som Per Meurling och Per Nyström, inledde han sin publicistiska bana i framför allt tidningen Arbetet. När han samlade sina av Marx inspirerade litteraturanalyser i volymen “Orfeus i folkhemmet“ ledde det till att han blev ett omtalat namn.

Hans position på Arbetet förstärktes, och när arbetarrörelsen 1942 startade Aftontidningen – som motvikt till det då mycket bruna och tyskvänliga Aftonbladet – gick tjänsten som kulturchef närmast självklart till Stig Ahlgren.

Ahlgren hade ingen önskan att bli omtyckt. Men läst och omtalad – kanske rentav fruktad – hade han inget emot. Angreppsmålen de första åren var ofta de skribenter och författare som stod högerns Svenska Dagblad nära – ”den talande stärkkragen“ som Ahlgren kallade tidningen. En av de som passerade revy var lyrikern och litteraturrecensenten Sten Selander. ”Detta liknade ju mest ett rötmånadsskämt”, skrev Ahlgren apropå en ny diktsamling av Selander. ”Men å andra sidan. Sten Selander skämtar aldrig. Han är tråkig som en påstigande i Alvesta.”

Efter Stig Ahlgrens recension av diktsamlingen “Sommarnatten“ skrev Sten Selander aldrig fler dikter. Däremot blev uttrycket “tråkig som en påstigande i Alvesta“ ett bevingat uttryck.

Efter fyra år som kulturchef på LO-ägda Aftontidningen och ett flertal volymer med artiklar som “Obehagliga stycken“ (1944) och “Det kritiska uppdraget“ (1946) lämnade Stig Ahlgren år 1946 tidningen och tog anställning som chefredaktör på Vecko-Journalen.

Han var vid denna tid hjärtligt trött på LO-ledningens ofta outtalade krav att vissa politiska ämnen var tabu och att ett allvar, som inte passade Ahlgren bättre än senap till chokladglass, helst skulle prägla även kultursidorna. Dessutom fick Ahlgren av herrarna Bonniers en försäkran om fullständigt fria händer att skriva vad som än föll eller rann honom till i sinnet, och han fick dessutom – och läs noga nu – ”carte blanche“ att göra exakt vad han önskade med det stolta flaggskeppet i veckopresshavet. Ägarna ställde sig inte ens främmande inför tanken att Stig Ahlgren skulle göra om Vecko-Journalen till en radikal tidning.

Men i pressen, där det blev till en stor och uppmärksammad angelägenhet, talade man om Ahlgrens avfall och jämförde det med Geijers. Skillnaden denna gång var att Stig Ahlgren gick åt höger. Men läser man vad Ahlgren skrev under de första åren på Vecko-Journalen så levde den marxistiska livsåskådningen i allra högsta grad kvar i analyserna och de grundläggande utgångspunkterna.

Böcker var Stig Ahlgrens livsluft, tyvärr fick han med tiden alltmer intresse för såväl plånbok som bankbok, något som passade honom illa och alltmer frätte sönder hans karaktär. Ty han var, på gott och ont, en stor snobb. De avgörande spikarna som för gott nitade fast skattekistan i det pampiga salsgolvet som hans viktigaste möbel, och inte längre de älskade bokhyllorna, var nog ändå giftermålet med skådespelerskan Birgit Tengroth. Hon var, omvittnat och skildrat av många, utstuderat sadistiskt elak mot sin nye man. Ahlgren – den enväldige domaren utåt i offentligheten – levde under toffeln, fylld av en outsläcklig kärlek till denna kvinna.

Äktenskapet var i flera avseenden märkligt och i grunden olyckligt – åtminstone för en utomstående betraktare. Stig Ahlgren föll handlöst för den framstående och vackra Birgit Tengroth. Gustaf von Platen har skildrat mötet:

”Han steg i in hennes liv när han följde med en av sina kvinnliga journalistvänner, Kid Severin, på en hummersupé hemma hos den stora filmstjärnan, som han ännu inte kände. Birgit var den tidens populäraste filmskådespelerska - hon hade debuterat som mycket ung och fått roller praktiskt taget på löpande band /…/

Och nu hade hon alltså bjudit några bekanta och den obekanta Stig Ahlgren på hummer. Efter kaffet och groggarna gömde Stig sig diskret i en garderob och trädde ut ur mörkret först när de andra gästerna hade gått och värdinnan blivit ensam. Sedan stannade han hos henne för alltid.”

Två år efter giftermålet debuterade Birgit Tengroth även som författare med novellsamlingen ”Törst”. Den filmades av Ingmar Bergman och i en av huvudrollerna uppträdde Tengroth själv. I senare böcker figurerade Stig Ahlgren i högst kränkande och lätt genomskådade porträtt.

År 1950 lämnade Birgit Tengroth äktenskapet med Stig Ahlgren för att gifta sig med den kände danske politikern Jens Otto Krag. De hade träffats på en middag i Oslo. Skilsmässa togs ut. Ahlgren var svårt drabbad; nedbruten och inbunden. ”Han var likblek i ansiktet men sade inte ord om det som inträffat”, har Lars Ulvenstam – som då var reporter på Vecko-Journalen – berättat.

När sedan Birgit Tengroth flydde sitt danska äktenskap, vilket blev en katastrof och som hon skildrade med stor indignation i sina memoarer, återvände hon till Stig Ahlgren som tog emot henne med öppna armar. Nu hade hon dock drabbats av cancer. I åratal vårdade Stig Ahlgren sin före detta hustru. De flyttade ut från den vackra våningen på Storgatan mitt inne i Stockholm ut till sommarstället i Ösmo i närheten av Nynäshamn.

De förhållanden som rådde därute var nära en form av psykologisk misär. Parets hemsamarit, Evy Alderstrand som stannade år efter år närmast som en god vän, har berättat hur bedrövligt paret levde. Birgit Tengroth låg i princip sängbunden, det ena benet hade svullnat upp efter en stomioperation, fötterna var blåsvarta på grund av dålig blodcirkulation. Till och från tillstötte akut lunginflammation.

Ahlgren skötte henne, dag som natt. Snart började han också skriva hemma. Han lämnade Vecko-Journalen och påbörjade ett medarbetarskap i det av honom avskydda Svenska Dagbladet. Han var tvungen att skriva ihop en ansenlig summa pengar. Tengroths vård var dyr. Hon låg periodvis inne på kostsamma privatkliniker och ville gärna ha guldkant i hemmet.

Stig Ahlgren började dricka och blev snabbt alkoholiserad. Gustaf von Platen hävdade att han även började använda sig av hustruns tabletter och till slut även hennes morfin.

Det är den näst sista sorgesamma akten i den äktenskapliga tragedi som var deras, bundna som de var vid varandra de sista åren som två skeppsbrutna. De kunde inte leva utan varandra. De kunde inte leva med varandra. Sista akten påbörjades först när Birgit Tengroth dog 1983. Från den dagen skrev Stig Ahlgren inte ett ord till.

Det dröjde heller inte länge förrän han tvingades lägga in sig på långvården i Nynäshamn. Gustaf von Platen berättade om ett av sina besök: ”Jag greps av samvetskval och några dagar senare åkte jag ut till Nynäshamn. Stig låg ovanpå sängen i en sjukhussal, i grå flanellbyxor och en gammal cardigan; han hade blivit mycket mager och var nästan helt tandlös, såg ut som en statargubbe i en roman av Ivar Lo-Johansson.

‘Jag är blind, Buster’, sade han.

Några dagar efter Birgits begravning hade han upptäckt att han inte kunde läsa tidningen, och undan för undan hade hans syn försämrats.

‘Men det lär inte finnas något fel på mina ögon – det är en psykologisk blindhet’, tillade han.“

Med hustruns död upphörde Stig Ahlgrens liv. Han ville inte leva, ville inte skriva, ville inte ens läsa. I hela tretton år efter Birgit Tengroths död levde Stig Ahlgren detta icke-liv i sitt plågsamma purgatorium. När han dog 1996 var han åttiosex år gammal. Han hade inte skrivit en rad sedan hustrun avled. Han som en gång var stilistikens allra förnämsta ryttare.

Dit nådde Stig Ahlgren genom ett hårt och ivrigt studium av såväl de stora svenska som mer fullödiga franska föregångarna; genom kunskap, begåvning och idog träning lyckades han ta sig allra längst ut på stilkonstens skärande klinga dit få varken har kurage eller begåvning nog att ta sig.

Stig Ahlgren lyckades med det svåra konststycket att bli en svensk Voltaire – och det i folkhemmets grådaskiga tidevarv!

Annons