Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

I huvudet på Torgny Lindgren

/
  • Författaren Torgny Lindgren är föremålet för uppmärksamheten i Kaj Schuelers intervjubok, men släpper inte in läsaren i det mest privata. Orden och samtalet bjussas däremot generöst på.
  • Kaj Schueler.

Trots att författaren Torgny Lindgren gärna pratar mycket om det mesta, bevarar han sitt innersta för sig själv. Men i Kaj Schuelers intervjubok kommer läsaren ändå nära i samtalet, skriver Crister Enander som "Torgny om Lindgren" som släpps i dag.

Annons

Det går inte att föreställa sig Torgny Lindgren utan hans pipa, den eviga följeslagaren. Den är som en trygg vän, en del av honom. Men även en form av skydd mot omgivningen, den täta röken kan dölja honom från andras blickar. Pipan ska dessutom stoppas med Greve Hamiltons blandning. Inget annat duger. När orden ska formas – med blyertspenna på ett ordentligt gammaldags block – tänder han pipan, samlar tankarna, biter i pipskaftet och börjar sakta forma meningarna alltmedan röken sprider sig magiska moln kring honom.

Hans blick är på ett märkligt sätt dubbel. Han äger en sorts tvesyn som förmår att ge omvärlden relief, men även är en del av hans personlighet. Han tittar granskande, nästan avvaktande och reserverat men samtidigt minst lika mycket är blicken nyfiken; han tittar liksom plirande och undersökande på den han talar med. Vad han ser, vet ingen utom Torgny Lindgren själv.

På samma sätt är det med hans tankar. Paradoxalt nog, med tanke på att hans yrke är författarens, behåller han de flesta reflektioner och iakttagelser för sig själv; enbart ett destillat som renats och förädlats om och om igen under stor omsorg släpper han ifrån sig och då ofta i form av falska sanningar, lögner som ger händelserna ett starkt drag av äkthet. Han är mån om sin integritet. Han värnar sitt privata liv. Sällan syns han numera utfläkt och utställd i bildrika Hemma-hos-reportage. Om det är det västerbottniska draget, detta att man minsann icke ska göra sig märkvärdig eller förhäva sig, som går igen eller en starkare och djupare del av hans läggning må vara osagt.

Trots att han berättar och gärna pratar mycket om det mesta, bevarar han sitt innersta för sig själv. Vad han säger rör sig alltid nära berättelsen, anekdoten, det han hört eller läst sig till. Han har inte varit lärare för inte. Det didaktiska – särskilt det underfundigt undervisande – ligger nära hands för honom.

Detta drag, denna ovilja att tala om det egna, var inte minst tydligt i en av Torgny Lindgrens i mitt tycke bästa böcker. Det är den senast utkomna jag tänker på. Den som bär titeln ”Minnen”. Den som tror sig finna privatmänniskan Torgny Lindgren i den till memoar förklädda romanen bedrar sig å det grövsta. Han fortsätter att gömma sig i berättelsernas skyddande blandning av lögn och sanning, i gränslandet mellan dikt och verklighet.

Stephen Farran-Lee skrev för några år sedan en utomordentligt intressant samtalsbok med Klas Östergren. Kaj Schueler, tidigare kulturchef på Svenska Dagbladet, har till och från under de senaste fem åren fört ett längre samtal med Torgny Lindgren och även rest upp till författarens födelsetrakter uppe i byn Raggsjö. Resultatet föreligger nu i form av boken ”Torgny om Lindgren”. Schueler har en avspänd stil, ett stillsamt och berättande språk som här verkligen kommer till sin fulla rätt. Han bjuder därigenom generöst in läsaren att bli till den tredje deltagaren i samtalet. Schueler förmedlar skickligt en känsla av delaktighet, av närvaro.

Torgny Lindgren är en mycket privat man. Men utan att göra våld på verkligheten går det lika väl att säga att han är en man som gömmer sig. Han vill inte bli sedd. Han vill inte att andra – de utomstående, främlingarna eller läsarna – ska se vem han är bakom de berättelser och levande lögner han skapar vid skrivbordet. Det framkom tydligt i memoarvolymen. Den är en litterärt fullödig kurragömmalek. Torgny Lindgren har där stor nytta av den ironi han så framgångsrikt odlat genom årtiondena, en ironi som sannerligen även kan bli satiriskt vass, nästan elak med sina svarta konturer.

Varför – och för vad – gömmer sig Torgny Lindgren? Det borde vara de självklara frågorna. Många författare är maskeringsmästare, de skapar gestalter som både gömmer och berättar hemligheter. De skriver sig runt, tassar försiktigt och mer eller mindre medvetet kring det som bränns, det som gör ont. ”Smärtpunkterna”, som P O Enquist brukar kalla dem. För att en bok ska bli riktigt bra måste författaren trycka på smärtpunkterna, och kanske försöka dölja vad det är som verkligen gör ont. Så gör Torgny Lindgren i flera av sina romaner.

Nu i samtalsboken talar Torgny Lindgren om den rädsla han levde med redan som barn. Den var alltid närvarande, blev till en naturlig del av vardagen och hans egen person. Rädslan fanns där ständigt vid hans sida som en skugga. Det var kriget. Det var tuberkulosen som grasserade i bygden, och som till slut även drabbade Lindgren och han fick läggas in på Hällnäs sanatorium där tidigare bland andra Sara Lidman varit patient – de två blev senare goda vänner.

Torgny Lindgren var då, ung som han var, fullt övertygad om att döden nu väntade på honom. Slutet var oundvikligt. Det var nära.

Men jag tror inte alls att det är dödsskräck eller dödsmedvetande som är den hemlighet som Torgny Lindgren bär på och närmast krampaktigt vill dölja för insyn. Närheten till slutet har han av tvång och yttre omständigheter gjort sig till vän med – i den utsträckning det är möjligt för oss levande.

Det är själva existensen som är det upptornande hotet i Torgny Lindgrens föreställningsvärld. Om livet saknar mening riskerar det levda livet att totalt dräneras på innehåll. Mörker, meningslöst, bottenlös leda och tomhet. Denna existentiella fruktan går djupt hos Torgny Lindgren, avsevärt djupare än vad Kaj Schueler förmår loda i sin bok. På grund av bristande kunskaper tvingas Schueler – vilket han själv framhåller – att göra halt inför de filosofiska frågorna som sysselsätter Torgny Lindgren i så stor utsträckning.

Våndan och plågan inför existensen bottnar självfallet i Torgny Lindgrens religiösa uppväxt, och kanske i hans fars senare omvända omvändelse från att ha varit missionsförbundare till att bli benhård ateist. Torgny Lindgren har under decennierna sökt tröst och ledning hos olika filosofer och teologer. Han har hos de stora pessimisterna funnit en utväg, något av en bakdörr att smita ut genom. Men tron släpper inte sitt grepp, den metafysiska längtan – likt ett svart hål i själen som kräver näring – griper uppenbarligen med jämna mellanrum tag i hans medvetande och skakar honom i hans grundvalar. Där finns den stora rädslan; tomheten, den gapande och skräckinjagande avgrunden av att allt enbart är ett eko av ständigt upprepade meningslösheter fyller tomrummet med skräck.

Torgny Lindgren kallar sig agnostiker, men har tidigare konverterat till katolicismen. Det är i mina ögon som att bära både hängslen och livrem i trons vidunderliga och svårfunna värld av irrgångar och krav. Upprepade gånger under samtalen hyllar Torgny Lindgren paradoxen. Men även paradoxer blir lätt till en form av flykt undan den intellektuelles ansvar att ta ställning. Och det är nog där – mellan viljan till att kunna tro och vardagens påträngande otro och tomhet, mellan paradoxmakarens finurligheter och den ensamma människas tysta existentiella förtvivlan, som man finner den person som Torgny Lindgren så nogsamt gör allt för att dölja. Där ruvar den stora rädslan som han vill gömma för omvärldens nyfikna och lystna ögon.

Ur kraften att dölja och själv förbli gömd men att ändå lockas av att skriva sig närmare mot den svarta fasan har Torgny Lindgrens författarskap vunnit sin näring. Det är många tusentals och åter tusentals läsare ytterst tacksamma för.

Crister Enander

Mer läsning

Annons