Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Inget annat än imponerande!

/

Crister Enander möter en människa som mer eller mindre lyckats gå förlorad i sig själv och rörs av ett öde som nått vägs ände.

Annons

Sällan rör sig livet längs med de vägar av förväntningar man främst under ungdomsåren vill kräva och ställa på det. Ibland kan det rentav framstå som om tvingande omständigheter och händelser utanför den egna kontrollen alltid lyckas segra över de uttalade intentionerna och förhoppningarna.

Gör upp en plan. Den går om intet, som det står i Talmud.

Han har, utan att varken våga erkänna det eller äga modet att till fullo inse det, redan nått vägs ände. Och det trots att han bara är några år över de femtio och det rimligtvis borde ligga många år av aktivt liv framför honom har han likväl nått fram till en sorts platå av total stiltje.

Där råder en loj och slö intellektuell och andlig sterilitet. Han har fått ett generöst avgångsvederlag från den teater där han varit anställd, och nu framstår det som om han saknar varje ansats till ambitioner.

Detta tillstånd av snudd på apatisk viljelösthet är lika skrämmande som den är obehaglig i sin andliga impotens och brist på lidelser och framtidsvisioner. Inget leder längre framåt, ingenting förändras. Allt står stilla, inte olik en av de kvava heta och klibbiga sommardagarna som kan parkera sig över Skåne. Här hotar enbart stagnation, slentrian och resignation – tre säkra vägar till ett kvävt och bedövat liv dränerat på innehåll.

När Peter Magnelius anländer till sommarhuset i mitten av juni har det regnat oavbrutet under några veckor. Här har han tillbringat varje sommar sedan han var barn. Till ganska nyligen bodde hans mor året om här i sommarhuset, där det ligger vackert på Bjärehalvön, Men till slut blev hon tvungen att flytta till ett äldreboende. Hon har nått den aktningsvärda åldern av åttiosju år.

Själva huset lät fadern bygga långt innan dess alla rika stockholmare skulle vistas där på somrarna. Fadern avled vid förhållandevis unga år och lämnade de två barnen och en änka som knappt verkade sörja.

Peter Magnelius är huvudpersonen i Per Landins roman "Kan du inte säga något snällt i stället" och dessutom som bär entydiga spår av inte ligga alltför långt ifrån författarens egna erfarenheter. Per Landins språk präglas av en osedvanlig stringens och samtidigt det stilrenas inneboende skönhet. Att Per Landin har sina litterära förebilder i framför allt de tyska litterära traditionerna – i vilka han är minst sagt är välbevandrad – men även den centraleuropeiska litteraturen är tydligt på ett minst sagt förlösande och tankeväckande sätt.

Magnelius är som innesluten i en ogenomtränglig kupa av ensamhet. Han når inte ut. Ingen tycks heller förmå tränga igenom och nå in till honom. Ensamheten är i hans fall konstitutiv. För över tjugo år sedan var han gift och med Anna har han en nu vuxen dotter. Men det är som han saknar själva förmågan att öppna sig för och binda sig till andra människor. Är själen stympad? Är känslolivet inte intakt? Har han blivit hindrad från att få frihet och utrymme nog för att bli en fullvärdig och helgjuten människa?

Vilsen och förlorad försöker han ändå upprätthålla fasaden. Dekorum råder. Inga svagheter eller tillkortakommande ska ens få framskymta i denna de framgångsrikas och lyckades sommaridyll. Själv har en supit, och supit hårt, under många och långa år. Nu är han nykter alkoholist sedan två år. Han går på AA:s möten. Men inte en dag tycks passera utan att han längtar efter känslan av tilltagande bedövning och en tillfällig social säkerhet som alkoholen skänkte honom förr.

Numera nöjer han sig med att knapra lugnande tabletter, främst då Stesolid, för att klara av att vistas i större sällskap. Och han har, dessutom, i över tjugo år mer eller mindre varit tvungen att äta antidepressiva mediciner.

Han bär på en tung börda. Är det skuld? Straffas han för handlingar han inte förstår? Är han ett offer eller den okänslige skarprättaren?

Det handlar om en människa som mer eller mindre lyckats gå förlorad i sig själv. Han kan inte finna de vägar – allra minst utvägar – han söker efter. Han vill inte acceptera detta tomma liv som blivit hans. Med het glöd hatar han de borgarbrackor som han förr ändå kunde ha en viss fördragsamhet med – även om spelar tennis med dem, går på bjudningar och håller masken. Men nu klarar han knappt av att träffa dem samtidigt som han är klarsynt nog att inse att han själv är precis som de.

Avskyn vänder sig inåt. Hans självhat är stort. Inte så få av hans tillkortakommande bottnar i dessa halvt aggressiva känslor som han vänder mot sig själv. Och nu – under dessa sommarveckor – börjar han till och med överväga att han borde begå självmord. Han har ett misslyckat försök bakom sig, men då var han enbart arton år.

I bakgrunden, inte olikt ett upptornade och hotfullt oväder av värsta sort, finns den eviga modern och hennes för alla livsavgörande känsloliv. Hon var i sin krafts dagar en människa som vägrade att dela med sig ens ett uns av de andras uppmärksamhet. Hon skulle alltid stå i allas blickfång och ockupera deras intresse – under såväl bjudningar som till vardags.

Per Landin mer antyder med lätt och elegant hand än han någonsin förfaller till att framställa henne med några enkla schabloner. Bilden klarnar likväl av denna grundligt osympatiska kvinna som förmådde att förbruka allt syre i rummet hon vistades.

Undertexten i romanen är stark och ovanligt betydelsebärande för svenska förhållanden. Den fyller i och förtäljer med minimala åtbörder de delar som behövs för att historien ska bli ett helt och även för att huvudpersonen ska ges möjlighet att framträda i helfigur och bli begriplig.

Per Landin hanterar romanens olika skikt med stor säkerhet och förmår att ladda även den yttre handlingen med en diffus och tveeggad stämning av osäkerhet, oro och ett tärande tvivel. Ingenting tycks säkert. Vad som helst kan hända. Inslaget av oberäknelighet ger Kan du inte säga något snällt i stället en lika obehaglig och lockande som krävande känsla av att kliva rakt in i de själsliga spillrorna av ett klaustrofobiskt och måhända förlorat liv och det mitt i den vackraste av svenska sommaridyller.

Jag är – tveklöst – ytterst imponerad.

Crister Enander

Annons