Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Medan den döende dandyn dör

/

Annons

Åttiotal. Länge sen. Decenniet då, sägs det, den svenska modellen dog, liksom Palme. Start i dur med finansvalpar och bankers utlåning. Man kunde låna hur mycket som helst. Till knappt någon säkerhet alls. Fiktiva, flyktiga värden. Man levde i de snabba klippens bubbla.

På auktionerna steg konsten till fantasipriser. Dardels ”Den döende dandyn” gick för då ofattbara 13 miljoner. Sen sprack bubblan och det blev finanskris i takt med att Europa möblerades om när muren föll. Nittiotalet kom och åttiotalet bars ut i guldram. Jag minns en auktion i nittiotalets början, på Grand i Stockholm – tillhåll för åttiotalets ”de grandiosa” – när Carl-Erik Björkegrens konstsamling såldes ut, till priser som var höga men ändå måttliga.

Dandyn. jag menar då som stilideal, var i åttitalets början lite på modet. I litteraturen hade Klas Östergren, efter att som blott tjugoåring ha debuterat 1975, slagit igenom 1980 med ”Gentlemen”, en kultbok om det nya decenniet.

Jag träffade honom här i Gävle några gånger på Café Faust i Sjömanskyrkan runt 1983 då hans nya episka, omfångsrika kraftprov ”Fattiga riddare och stora svenskar” kom ut. Folkteatern hade startat. En av de nya skådespelarna i pionjäromgången var Pernilla Wallgren, senare Pernilla August och hon var då ihop med Klas Östergren.

Han var det nya litterära hoppet, ett ungt geni, ännu inte 30 fyllda. Jag minns hans eleganta yttre och att han bar slips – rena sensationen. Det hade man inte sett på en ung författare sen femtiotalet. Och då berodde det nog på att författarna utan det verktyget inte kom in på krogen...

Klas Östergren klädde i den nya elegansen och jag minns hur jag i någon artikel uttryckte både min förvåning och beundran för detta mod. Själv satsade jag också, efter fattig förmåga, på denna lite flotta renässans och försåg en påtagligt slimmad Busige Björn med slips i vinjetten. Jag bad också Klas att skriva i Gefle Dagblad och det blev bland annat en artikel om Pär Rådström. Inte bara för att Klas Östergren 1983 gav ut en bok med texter av denne. Jag fann likheter dem emellan. Elegans också i stilistiken hos de båda. Mondän underhållning med allvar i.

Klas Östergren skulle sen överge både sitt åttiotal och sitt Stockholm för Österlen och ett nittiotal där författarskapet tog en annan vändning. Inte mindre intressant – kanske snarare tvärtom – men mindre mondänt. Mer leverne på landsbygden, mindre krogliv.

Men häromåret, 2005, var han tillbaka på de gamla jaktmarkerna. Då kom en, något förbryllande och överraskande, men ändå mycket charmerande uppföljning, eller fortsättning på ”Gentlemen”, kallad ”Gangsters”.

Och nu är det dags igen. I höstens roman, ”Den sista cigaretten”, titeln säger allt, synas åttiotalet i sömmarna. Det är en roligt allvarlig bok. En allvarligt rolig bok. Han är här lika underhållande som den tidige Östergren. En vässad tidskildring, där denna flyende storhet, tiden, naglas fast vid ett då, sett genom ett nu.

Författaren Claes har i det biografiska stora likheter med Klas Östergren. Men naturligtvis är det fiktion – det är den metalitterära överenskommelsen. Jag säger det inte bara för att undvika missförstånd utan för att i romanens själva episka centrum finns en vig och avancerad estetisk diskussion om konsten och författandet: Hur ska man skriva och varför? Och gjorde han ”fel” som ung? Författaren Claes ser också på sig själv som den där unge dandyn och de personer han lät uppträda. Låt oss säga att han inte riktigt är försonad med den bild han gav.

Han ser åttiotalets skavanker. Den livsfarligt höga farten hos de unga, vilda lejonen. Det gick för fort helt enkelt; gick inte att hänga med. Men att man inte såg det? Kanske för att man inte ville. Fartblindhet. Eller för att farten var så skön. Det kittlade i maggropen.

Klas Östergren ser det nu. Han sitter nere på Österlen och låter berättaren berätta från 2005 års horisont, tidsplanen skjuts ideligen, lite intrikat, ut och in i varandra. Då ser man vad som gått förlorat. En tilltro kanske. Ett slags överenskommelse att ett gemensamt ansvar måste finnas. Man kan inte bara tänka på sig själv. Författaren siktar ett förfall i det där mytomspunna decenniet. Det påbörjades då och löper upp i vårt nu, 2009. Kanske med ännu större kraft i dag.

Ta postmodernismen till exempel. Det här är en konstnärsroman och Claes uppehåller sig länge och ofta vid den. Relativiseringen av allt, bristen på fasta värden. Föreställningen att vi är kopior, att det mesta blott är yta, att djup saknas. I konsten är allt citat, pastisch, ironi. Den stora berättelsen slut.

I centrum står Jörgen, en lika udda som för decenniet typisk figur. Han är konstnär, men går på Handels (!). Han vill nämligen bli rik, nyrik i den stora grandiosa stilen. Han gör snabba klipp, blir till sist drogberoende, förfaller och dör. Men dessförinnan grubblar han på, ja är han besatt av att skapa ett konstnärligt verk, ett slags installation, vars rötter och inspiration han hittat hos de övermålande konstnärerna på tjugotalet. Det ska förlösa både honom som människa och konsten.Först ska han måla över Dardels målning ”Den döende dandyn”, sen kommer han på att han ska skapa en installation där figurerna på Dardels målning är döda kroppar som han lånat från sjukhuset. Det hela fotograferas. Av olika omständigheter dras Claes in i skapandet av installationen.

Sensmoralen är i alla fall klar: Man kan aldrig tro att konsten är så fri att man får bryta mot lagen och begå sådana handlingar som utsätter andra människor för rena vedervärdigheterna. Se dagens aktuella installationer av ett par konstelever!

Klas Östergren berättar detta med brio och bravur, ett lysande stycke berättarkonst. Och en sylvass kritik av ett konstklimat som urartat.

Till sist: Gåtfulla existenser finns det gott om, som alltid hos Klas Östergren. En är Madeleine, eller ”Madde” som hon kallas. Hon spelar igångsättarens roll och är från Gävle: Uppväxt ”under ganska goda omständigheter, i ett medelklasshem med en mamma som jobbat på Länssjukhuset och sjungit i kör och en pappa som suttit på Tekniska Kontoret och sett till att gator och vägar underhållits och som åkt sju Vasalopp under sex timmar.”

Cirkeln sluten. ”Den sista cigaretten” brann också i Gävle.

Annons