Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Bombkriget mot Tyskland

/

Annons

För en tid sedan hörde jag efter ett föredrag om Sverige och andra världskriget en åhörare påstå att Winston Churchill var en krigsförbrytare. Påståendet väckte både förtrytelse och förvåning, men man förstod att det var bombkriget mot Tyskland som låg bakom. För länge sedan när jag gick i realskolan här i Gävle var en lärare upprörd över bombningarna. Reaktionen hos en 14-åring var att tyskarna fick igen vad de själva ställt till med.

I den utmärkta tyska tv-serien ”Århundradets krig” handlar ett avsnitt om bombkriget. Framställningen är balanserad och saklig. Personer från båda sidor, amerikanska, brittiska och tyskar piloter intervjuas liksom tyska privatpersoner som överlevde kriget. Man får en klar uppfattning om de fruktansvärda vedervärdigheter som drabbade tyska städer. Två tredjedelar av städerna hade förstörts när kriget tog slut 1945. Jag minns från en resa 1957 att det fortfarande fanns kvar ruiner efter bombningarna i Berlin.

De västallierade bombade militära och civila mål. Ofta utan resultat för krigsutgången eftersom tyskarna visade en häpnadsväckande skicklighet att bygga upp det som förstörts. Avsikten med bombningarna av civila mål var att underminera motståndsandan hos befolkningen och därmed vinna kriget. Terrorbombningen, som började 1942, skulle skapa missnöje hos den tyska befolkningen, leda till revolt och kapitulation. Att besegra Tyskland med traditionella medel ansågs länge omöjligt på grund av styrkan hos den tyska krigsmakten.

Vilka stod bakom metoden att bomba för att vinna kriget? Chefen för det brittiska flygvapnets bombkommando, flygmarskalk Arthur Harris, även kallad Bomber Harris, var en varm anhängare av den italienska militärteoretikern Giulio Douhets teorier om modern krigföring. Enligt Douhet var det bombflyget som avgjorde ett modernt krig. Sedan bombflyget tagit sig fram till målen skulle de åstadkomma en sådan förödelse att övrigt motstånd bröts. Terrorbombningen var för Harris det avgörande medlet att vinna kriget. Tilltron till flygets förmåga att avgöra kriget var stor.

Harris gav order om att de brittiska bombplanen vid anfall mot de tyska städerna i första hand skulle fälla sin last över tättbebyggda bostadsområden och endast i mindre utsträckning över rent militära mål. Harris hade inte kunnat genomföra sina idéer utan stöd av premiärministern Winston Churchill. Churchill som förlitade sig på sin vetenskaplige rådgivare, Oxfordprofessorn lord Cherwell, som analyserat de psykologiska effekterna av de tyska flygangreppen på brittiska städer under blitzen 1940–41.

Cherwell drog slutsatsen att den största skadan för moralen kom av förlusten av det egna huset. Folk brydde sig mer om det än om deras vänner, eller till och med släktingar, omkom. Det var en erfarenhet som måste utnyttjas i kriget mot Tyskland menade lorden och fick Churchill med sig. Lord Cherwell påpekade att en stor av Tysklands befolkning bodde i 58 städer. Om dessa utsattes för ytbombning i 18 månader skulle en tredjedel av befolkningen göras hemlös.

Effekten antogs bli att den tyska motståndsandan skulle luckras upp och Storbritannien vinna kriget utan att behöva sätta in marktrupp. I mars 1942 godkände den brittiska regeringen Cherwells rapport. Terrorbombningen kunde börja. Den fick mycket svåra följder för tyska kulturstäder. Redan i slutet av mars 1942 ödelades den gamla hansestaden Lübeck. Halva staden förstördes, däribland en katedral från 1100-talet, en central kraftstation och magasinsbyggnader.

En månad senare slog flygmarskalk Harris till på nytt. Under fyra nätter bombades en annan gammal Östersjöhamn, Rostock, sönder och samman. Där fanns i motsats till i Lübeck ett viktigt militärt mål, en flygplansfabrik. Genom att sätta eld på stadens centrala bostadsområden lystes himlen upp så att man lättare kunde finna det militära målet och precisionsbomba detta. På så vis uppnåddes två mål, man skrämde civilbefolkningen och skadade den tyska krigsindustrin.

Sommaren 1943 anslöt sig den 3:e amerikanska flygkåren till den strategiska bomboffensiven mot Tyskland. I motsats till britterna anföll amerikanerna på dagen förlitande sig på kraftigt bestyckade B-17, de så kallade flygande fästningarna. Förlusterna blev dock så stora att anfallen inställdes tills man konstruerat ett jaktplan, Mustangen, som kunde följa bombplanen hela vägen. Bombningarna återupptogs. Den ena tyska staden förvandlades till grushögar. Den tyska befolkningen utsattes för bombningar natt som dag.

I april 1945 avblåstes luftoffensiven. Förlusterna kunde summeras. 160 000 allierade flygare och ett okänt antal tyska flygare dödades. Antalet civila offer har uppskattats till cirka 300 000. Avgjorde massbombningarna krigets utgång? Ingalunda, snarare tvärtom. Sociologiska undersökningar i Tyskland efter kriget visade att människorna anpassade sig till prövningarna ungefär som de skulle ha gjort inför upprepade jordbävningar eller översvämningar. Det gick inte att vinna ett krig genom terrorbombning mot civilbefolkningen.

Nu finns ett mastodontiskt verk om bombkriget (över femhundra sidor) av en tysk historiker, Jörg Friedrich med titeln ”Branden. Tyskland under bombkriget 1940-1945”( översättning av Aimée Delblanc, Fischer & Co). I boken beskrivs detaljerat hur bombningarna av Tyskland systematiskt planerades, hur bombtekniken förfinades under kriget, hur kriget upplevdes från luften och inte minst hur civilbefolkningen upplevde de ofta fasansfulla följderna av terrorbombningarna.

Misstanken ligger nära till hands att framställningen ingår i ett försök att visa att även den tyska befolkningen utsattes för ofattbara lidanden. Att Jörg Friedrich dock inte är ute efter att bagatellisera Nazitysklands förbrytelser framgår i boken. Han skriver: ”Tyskarna var de första som hade dödat civila i London, Birmingham, Sheffield; de trakasserade invånarna i de ockuperade områdena, bomberna, sparade den blodspillan en markoperation skulle innebära och förkortade kriget.”

Syftet med bomboffensiven tycks ha varit tvåfaldigt. Dels rörde det sig om en hämnd för den tyska bombningen av England 1940–41, något som Churchill gärna framhöll, men dels om en kalkyl att vinna kriget trots Tysklands numerärt överlägsna landmilitära kapacitet. Som krigsminister hade Churchill i slutet av första världskriget planerat en flygattack mot Berlin med tusen bombplan om den tyska västfronten hade hållit 1918. Men det gjorde den inte och någon bomboffensiv behövdes inte, men idén levde kvar.

Bombningarna av Tyskland förbereddes noggrant, i närmast vetenskapliga former. ”Aldrig tidigare hade krigshistorien upplevt ett vapen, som brandkriget, helt och hållet styrt av vetenskapsmän. Anfall och forskning sammanföll”. Sommaren 1943 kom forskarna på att det var lättare att bränna ned en stad än att spränga den. Man tog reda på vilka egenskaper tyska möbler hade, eftersom det var möbler och bråte uppe på vinden, kläder och stoppning som först började brinna. Resultatet blev de eldstormar som förstörde tyska städer.

Det är riktigt att bomboffensiven mot Tyskland inte avgjorde andra världskriget, men man kan i kontrafaktisk anda fundera över om hur det gått om tyskarna framställt strategiska bombplan, bepansrade och med förmåga att täcka hela Englands yta. Det tyska flygvapnet var dock inte lämpat för en sådan strategi utan var ett taktiskt vapen till marktrupperna. Det banade väg arméenheterna och underlättade krigets rörlighet till lands. Därav förklaringen till de stora tyska segrarna 1939–40.

Hitlers försök att med hjälp av sina vedergällningsvapen, det förarlösa bombplanet VI och raketen V2, hämnas de allierades bombningar av tyska städer var inte lyckade. Tyskarna sköt under morgon- och eftermiddagstimmarna för att träffa så många människor som möjligt sommaren 1944. Men jämfört med den skada som varje dag tillfogades Tyskland var V1 och V2 miltärt näst intill betydelselösa. Vedergällningsvapnet var från början oförmöget till vedergällning.

”Effekten antogs bli att den tyska motståndsandan skulle luckras upp och Storbritannien vinna kriget utan att behöva sätta in marktrupp.”

Lennart Ödeen

Annons