Annons
Vidare till gd.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Börskrasch!

orsdagen den 24 oktober 1929 utbröt panik på börsen vid Wall Street i New York. Kurserna sjönk plötsligt utan att några köpare lockades av att priserna föll snabbt. Kursfallet bara fortsatte. På några veckor minskades aktiernas värde med 40 procent. Konsekvenserna blev enorma. Börskrisen utlöste en massarbetslöshet i först USA därefter i Europa. Tyskland drabbades särskilt hårt med känt ödesdigert resultat.

Ett märkligt inslag var att krisen kom så snabbt och överraskande. Allmänt kan sägas att det ekonomiska klimatet i USA kännetecknades av en optimism som inte var berättigad. Det märktes inte minst inom aktiehandeln. Förmånliga avbetalningsvillkor gjorde att nästan alla kunde köpa aktier på kredit. Det livliga spekulerandet ledde till att kurserna steg till en nivå som inte stod i proportion till företagens produktion och substansvärde.

Under sommaren och hösten 1929 drevs utvecklingen till sin spets. Kurserna steg rekordhögt. Eftersom många köpt på kredit var marknaden hyperkänslig. Några insåg att kurserna måste dala och började sälja. När ingen ville köpa utbröt säljpanik och katastrofen blev ett faktum. De som förlorat på kursfallet tog ut sina besparingar. Haussen i aktier hade dolt det faktum att det amerikanska näringslivet på 1920-talet hade inbyggda svagheter.

En svaghet i det kapitalistiska systemet, girigheten, var tydlig. Det rådde en iver att tjäna snabba pengar som saknade motstycke, även bland dem som borde begripa bättre. I sin bok, ”Den stora börskraschen”, ger nationalekonomen John Kenneth Galbraith exempel på detta: ”Den minoritet, som annars brukar intressera sig för Thomas av Aquino, Proust, psykolanalys och psykosomatisk medicin talade då om United Corporation, United Founders och US Steel.”

Man frågar sig hur intelligenta och kunniga människor kunde låta sig förledas på det sätt som skedde. En förklaring är att de lät sig luras av ”experterna”. Bland dem rådde en sorglös optimism som verkar helt obegriplig. Joseph Stagg Lawrence vid anrika Princeton University framhöll att ”den gemensamma uppfattningen hos de miljoner människor, vars bedömning styr den beundransvärda aktiemarknaden, är att aktiekurserna för närvarande inte är övervärderade.”

Lawrences professorskollega vid ett annat berömt universitet, Yale, Irving Fischer, gjorde hösten 1929 ett odödligt uttalande: ”Aktiekurserna ser ut att ha nått en permanent högplatå”. Fischer ansågs vid den tiden vara den tidens mest betydande amerikanska nationalekonom. Även många erfarna bankmän gjorde uttalanden i den här stilen. De mest uppmärksammade skeptikerna återfanns i pressen, även om de där var i klar minoritet. Flertalet tidningar var optimistiska.

Den sittande presidenten, Herbert Hoover, spädde på optimismen. I sitt installationstal den 4 mars 1929 yttrade han bland annat: ”Vi i Amerika är närmare den slutliga segern över fattigdomen än någonsin i något lands historia… Vi skall snart med Guds hjälp se den dag randas, när fattigdom slutgiltigt förvisats från denna nation. Jag hyser inga farhågor för framtiden i vårt land.” Aningslösheten var enorm inom den amerikanska eliten, värre än någonsin.

De bästa finanstidningarna var däremot pessimistiska. På hösten 1929 gick ”Weekly Business and Investment Letter” så långt som att tala om den ”stora stamaktievillfarelsen”. Redaktören för ”The Commercial Financial Chronicle” var aldrig osäker i sin övertygelse att Wall Street hade sagt farväl till förnuftet. Man borde ha insett, även om det är lätt att vara klok i efterhand, att det fanns en rad faktorer i den amerikanska ekonomin som var illavarslande.

Kraftiga tullhöjningar på importvaror till USA 1921 och 1922 gjorde att det av första världskriget utmattade Europa fick svårt att sälja sina produkter i USA. Européerna miste på så vis exportinkomster, vilket gjorde att de inte hade råd att köpa amerikanska varor. Följden blev en överproduktion i USA. Som vanligt visade det sig att protektionism får skador för ekonomin i mer än ett avseende.

Några befolkningsgrupper i USA hade svag köpkraft. Farmarna befann sig i en konstant kris alltsedan andra hälften av 1800-talet. De förlorade pengar på att priserna på vete och majs sjönk. En alltför snabb mekanisering av jordbruket ledde till en överproduktion av livsmedel. Farmarna hade också dyra lån att betala av på tidigare maskinköp. Som om detta inte var nog drabbades Mellanvästern av en miljökatastrof. Uppodlingen av alltför torra områden ledde till en omfattande erosion.

Det faktum att jordbrukarna på 1920-talet utgjorde en betydligt större andel av befolkningen än senare gjorde att de var en stor konjunkturkänslig grupp. Jordbrukskrisen förvärrades ytterligare av att immigrationen begränsades genom särskilda kvotlagar. Dessa gjorde att folkökningen avtog med åtföljande försvagad efterfrågan på livsmedel. Efter en skärpning av invandringspolitiken 1924 stängdes i realiteten immigranter ute från Syd- och Östeuropa.

De sociala skillnaderna i USA var ovanligt stora och bidrog också till att utlösa en ekonomisk kris. Fem procent av inkomsttagarna erhöll en tredjedel av de totala inkomsterna. Lönerna ökade inte i samma takt som produktionen mycket beroende på att fackföreningsrörelsen var så underutvecklad. Efterfrågan var alltså svagare än utbudet, vilket bäddade för en kommande depression. Det förtjänar nämnas att republikanerna hade makten hela 20-talet.

Utbyggnaden av industrin gick för snabbt på 20-talet. Från 1927 var behovet av nya produkter som elspisar, kylskåp och dammsugare mättat och efterfrågan började sjunka snabbt. Någon exportökning var inte möjlig på grund av den förda handelspolitiken. Samtidigt upphörde nästan alla nyinvesteringar och köpkraften minskade ytterligare. En serie samverkande faktorer åstadkom på så vis en ond cirkel. Varorna blev för dyra i både USA och Europa.

Den svaga köpkraften ledde till att investeringsviljan avtog, vilket i sin tur ytterligare försvagade konjunkturen. Den tändande gnistan blev sammanbrottet på börsen i New York. Hösten 1929 utlöstes en arbetslöshetskris av dittills aldrig skådade dimensioner. Redan under vintern 1929–30 ökade antalet registrerade arbetslösa från cirka 800 000 till 3,5 miljoner. I mars 1933 uppgick arbetslösheten till 14,5 miljoner – mer än var fjärde arbetssökande i USA.

Många uppfattade krisen som slutet på kapitalismen. Men kapitalismen överlevde. Den engelske nationalekonomen John Maynard Keynes och medlemmar av den så kallade. Stockholmsskolan, Gunnar Myrdal och Bertil Ohlin med flera, rekommenderade en aktiv, statlig konjunkturpolitik. Genom underbalansering av statsbudgeten – utgifterna är större än inkomsterna – skulle köpkraften öka.

Lån till statliga investeringar i form av väg-, kraftverksbyggen och liknande gav arbetstillfällen åt arbetslösa, som på så vis fick pengar att köpa för. Staten skulle slösa i stället för, som tidigare sagts, spara i en lågkonjunktur. Genom statliga åtgärder skulle konsumtionen stimuleras med ökade investeringar som resultat. I USA gick den nye presidenten, Franklin D Roosevelt, efter en tid in för den nya keynesianska konjunkturpolitiken.

Det är frestande att jämföra med kommunismens kollaps och Sovjetunionens upplösning åren kring 1991. Liksom depressionen från 1929 kom omvälvningen i Sovjetimperiet snabbt och överraskande, även om det fanns bedömare som insåg att något sådant skulle ske så småningom. Skillnaden är att kapitalismen kunde rätta till sina misstag och kunde fungera igen. Någon återgång till kommandoekonomi i före detta kommunistländer tror bara idioter på.