Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Bra Wells reder sig själv på scenen

Annons

Robert Wells känner antagligen inga behov av att ha någon annan pianist att samspela med på scenen än sig själv. Åtminstone inte sen Charlie Norman gick bort. En bra ”indiankvinna” (som Robert Gustafsson kallade honom) reder sig själv och därför placerar Wells två storbildsskärmar på vardera sidan om sig själv och pianot. Och in i bilderna kommer en kopia i elegant vitt respektive en annan som måste ha gått fel och får byta om till svart.

Vips så har vi trion Robert-Robert-Robert och spelet kan börja. 40 kortkorta, mer eller mindre kända slingor i ett minst sagt rasande tempofyllt medley.

Ja, så komiskt och så skickligt välsynkat inleds den andra och sedermera rockigare akten i ”Close-Up”-konserterna med Wells, Michael Nilsson på gitarr, Roine Johansson på trummor och Lars Risberg på bas.

Robert Wells bjussar verkligen på sig själv och pianoälskarna får sitt. Det befaras att det är ett instrument på väg att försvinna men Robert Wells kämpar för att få fart på intresset igen, en mission som även präglar denna intima showvariant. Hoppas han lyckas eftersom det är imponerade på det sätt han rör sig i den historiska myllan av jazz, blues, folkmusik, rock och framförallt boogie-woogie. En tidsresa från Sverige och Norden till USA och Kina, från Chopin till Chuck Berry och massvis med andra beröringspunkter.

Jodå, Robban sjunger också, som i ”Take Me to the Pilot” och Hurriganes ”Get On” och låter även sin basist Lars Risberg vädra sin stämma i Elton Johns sköna ”Candle In the Wind” och rock´n´roll-rökaren ”Crawlin´ From the Wreckage”. Men kvällens skönaste låt är nog ”China Rhythm”, en present till det land han gästspelat i 28 gånger.

Vips så har vi trion Robert- Robert- Robert.