Annons
Vidare till gd.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Britta, 90, kan inget göra när allt roligt tas bort

Britta Olsson, 90, trivs på äldreboendet i Storvik. Men hon oroas av att kommunen drar ner på personalen och aktiviteterna för de äldre och hur det skulle vara utan anhöriga som hälsar på och tar med henne på utflykter.

I drygt ett år har Britta Olsson bott på Kvarteret Lillviks äldreboende i centrala Storvik.
Hon blev tvungen att flytta dit efter en höftledsoperation i januari 2008. Efter operationen kunde hon inte längre stödja sig på benet och började gå med rullator. Den stora tvåvåningsvillan i Kungsgården, där hon bott ensam sedan hennes make avled 14 år tidigare, kändes plötsligt otrygg och farlig.

- Jag kunde inte längre gå uppför trappan, och om jag larmade hemtjänsten kunde det dröja innan de kom. Jag tänkte att eftersom jag är så gammal är det ingen idé att jag hyr en vanlig lägenhet. Jag ville in på ett äldreboende, säger Britta Olsson som förutom problemet med höftleden är pigg och frisk.
På Lillvik bor hon nu i en lägenhet med egen ingång mot en innergård samt en altan. Lägenheten på ett rum och kök är ljus och personligt inredd med fotografier på väggarna.

Britta Olsson har en son och en dotter samt flera barnbarn som ofta kommer och hälsar på eller tar henne med på utflykter, något som hon gillar. Hon är en social person som trivs som allra bäst i andra människors sällskap.
När hon ska äta i matsalen om dagarna brukar hon gå dit en timme i förväg för att hinna prata med de andra som kommer dit.
På frågan vad hon skulle göra om hon inte hade sina anhöriga svarar hon att då skulle hon nog mest sitta i lägenheten.
- Jag kan gå ut på gården med hjälp av rullatorn, men inte ta mig några längre sträckor. Senast personalen tog mig med på en promenad var i våras. De har inte tid, de har så mycket annat att göra. De hinner bara med det allra nödvändigaste, säger Britta Olsson.

Nyligen fick hon ett papper i brevlådan om att kommunen varslat 63 anställda inom äldreomsorgen och att två av tre på den så kallade aktiveringen på Lillvik försvinner. Aktiveringen har inneburit allt från bingokvällar till gymnastik och asiatiska aftnar med uppträdanden.
- Det gjorde mig arg. Hur ska en anställd klara av att ensam ta hand om 80 äldre? Jag ringde min son, men personalen här kunde inte göra något, säger Britta Olsson.

Nu har aktiveringen legat nere under sommaren och Britta Olsson vet inte om det blir en fortsättning.
- Jag saknar aktiviteterna. Det är jobbigt att bara sitta i lägenheten jämfört med att ha folk att prata med, säger hon.
Britta Olsson känner sig maktlös när hon som äldre inte kan påverka nedskärningarna som så tydligt slår mot hennes vardag.

Hon betonar att hon däremot har inflytande över sitt liv på så sätt att hon själv bestämmer exempelvis när hon ska gå och lägga sig. Hon brukar stanna uppe till halv elva om kvällarna och får sedan hjälp i säng. På morgonen är hon pigg och vill gå upp tidigt, redan halv sex. Då kommer personalen och hjälper henne.
Maten tycker hon inte alltid är den bästa, men om hon inte vill äta brukar hon få något annat serverat. Och personalen kommer omedelbart de gånger hon larmar.
- Efter förutsättningarna tycker jag att det mesta är bra här. Personalen är snäll och gör verkligen sitt bästa, säger Britta Olsson.