Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Brynäs var bäst – i vattenpolo

Annons

Om en vecka börjar vattenpoloturneringen i OS i Peking. Ungern, som av någon anledning alltid varit bra i vattenpolo, har både herr- och damlag med precis som Italien, Grekland, Australien, USA och Kina.

Sverige?

Nej, vi är inte på den nivån. Har väl egentligen aldrig varit det heller, även om vattenpolo spelades betydligt oftare förr i tiden i det här landet.

Till och med i Gävle, faktiskt. Brynäs och Gefle IF möttes i de första vattenpolomatcherna som spelades i stan. Det inträffade 1917, och lagen möttes tre gånger inför stor och entusiastisk publik.

Var detta skedde är lite oklart, men det kan ha varit i en simanläggning som Gefle IF hade skapat i den lilla viken vid Boulognerskogen. Det var primitivt där, och vattnet var redan då av tvivelaktig kvalitet.

Senare tycks en annan anläggning ha byggts nedanför Strömvallen, och dit kom Arne Borg i början av 1920-talet och drog 2 000 nyfikna och imponerade Gävlebor. Denna enkla men till synes ändamålsenliga anläggning tycks ha kallats Strömbadet precis som den simhall som senare byggdes uppe på land.

Arne berättade många år senare om hur otrevligt det var att simma i det där badet på grund av att vattnet var så fruktansvärt smutsigt.

Vad tyckte då stadens styrande? Jo, att Strömbadet inte höll måttet. Tre veckor efter simningsgalan beordrade man att anläggningen skulle rivas.

Men förmodligen hade det inget med vattenkvaliteten att göra. Snarare var det så att det fanns ett badhus utan tävlingsbassäng, det som senare skulle få namnet Najaden, på andra sidan ån. Och konkurrens uppskattas inte alltid.

Harnäsbadet i sjön Trösken byggdes vintern 1919-1920 och blev genast Gävleregionens populäraste simstadion. Där var vattnet rent och fräscht, och såväl simmare som vattenpolospelare gillade att hålla till där.

När Harnäsbadet blev den givna arenan för vattenpolospelarna blev också Harnäs ett allt starkare lag, och när Sportarna (GSGF) också började spela vattenpolo – de hade en egen träningsanläggning vid Avaström i Testeboån – var Harnäs klart bäst i distriktet. Sportarna spelade sin första match mot dem 1930 och förlorade med 13–0.

1932 deltog Sportarnas simmare och vattenpolospelare tillsammans med Harnäs i invigningen av det nya kallbadhuset i Hofors. Det betraktades då som det elegantaste norr om Stockholm, och Gävlekillarna var grymt avundsjuka.

De räknade säkert med att stadens styrande skulle se till att det byggdes något ännu tjusigare i Gävle, för det hade ju idrottsföreningarna fått löfte om redan i början av 1920-talet då Strömbadet revs. Men de bedrog sig. Simning och vattenpolo var inget som prioriterades, och såväl Harnäs som Skutskär (som också fått ett eget bad) drog ifrån som vattenpoloklubbar. Båda spelade i den mellansvenska serien och fick där både stimulans och impulser.

År 1933 fick Sportarna 200 kronor i anslag från drätselkammaren för att kunna bygga ett mindre bad vid Elektricitetsbron, som det skrevs i årsberättelsen. Detta bad spikade man på även följan de sommar, och om man ska försöka tyda gamla bilder i tidningsurklipp så låg det verkligen intill bron, på den södra sidan. Farligt nära dammluckorna i så fall.

Arne Malm, en gammal Gävlebo som jag har stor tillit till, vill dock minnas att badet låg i viken vid Boulognerskogen. Och det skulle vara mycket mer logiskt eftersom vattnet är mycket mer stillastående där.

Hur som helst så byggde Sportarna ett primitivt men fungerande bad ovanför kraftverket. Där ordnades såväl simningar som vattenpolomatcher, och Sportarnas vattenpololag blev snabbt konkurrenskraftigt. Det tycks ha varit så att de övriga Gävleklubbarna vid det här laget hade lagt av med vattenpolo, för 1936 bestod serien av GSGF, Skutskär, Hofors, Harnäs och Ockelbo. Och den sommaren var Sportarna bäst i distriktet, de förlorade inte en enda match.

Men vattenkvaliteten i Gavleån var inte bättre än då Arne Borg simmade i samma åvatten, snarare sämre. Så intresset för vattenpolo dog så småningom ut i Gävle. Inte ens då det nya Strömbadet byggdes på den tomt där Konserthuset nu ligger blev det någon uppryckning.

Och nu är det för evigt för sent.

Eller... ja, vi får väl se om tv-sändningarna från Peking kan leda till någon förändring. Nu finns det ju åtminstone ett par bassänger att spela i.