Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Buskablyg är han inte

Monk möter Igor Knez

Vad händer med turismen och samhället om klimatförändringarna blir som förväntat? Det undersöker forskare från tre länder, Turkiet, Portugal och Sverige. I Gävle är det psykologprofessorn Igor Knez som utreder människors attityd ur ett psykologiskt perspektiv, både turister och invånare. Undersökningen i Sverige gäller Göteborg, men tack vare Igor, som bor och verkar i Gävle, finns vi med på kartan.

Annons

Ett filosofiskt rum i Gävle ligger i en korridor i en industribyggnad på Fjällbacken.

Där huserar professorn vid Högskolan, Igor Knez. Där skapar han sina stora, starka, uttrycksfulla, känslomättade målningar. Och där samtalar vi om allt mellan himmel och jord, från kultur, historiska aspekter, religionens betydelse, psykologiska spörsmål, förstås eftersom det just är i psykologi som Igor är professor.

Jag är en intressant renässansmänniska, skrev han i ett brev till mig i våras. Buskablyg är han inte. Tvärtom, han försöker inte dölja sina förtjänster och däri är han osvensk. Jante avskyr han.

Renässansmänniska? Vad betyder det?

– Asch, det är vad mina vänner skämtsamt säger. Men en mångsysslare, kanske. Sen kan det vara olika saker, som att laga mat eller hålla på med trädgård. Det behöver inte vara kultur eller vetenskap, säger Igor när vi träffas.

Vi pratar om Igors liv, som började i arbetarmiljö i industristaden Zenica i Bosnien, en stad av Uppsalas storlek. Där hade Igor sin barndom och den var lycklig. Grannarna kunde vara ateister, som Igors familj, kristna, muslimer eller judar. Man delade traditioner, den sydeuropeiska kulturen var generös och livgivande. Man smakade på varandras mat och dofter.

Till Zenica och andra städer i dåvarande Jugoslavien kom svenska industrier för att värva arbetskraft. Tolv år gammal flyttade Igor med sin familj till Växjö. Pappa fick jobb på Svenska fläktfabriken. Mamma hade en rad varierande jobb. Igor och hans tre år yngre syster började i svensk skola.

De kom från ett mångkulturellt land till ett Sverige, där alla såg likadana ut och åt likadan mat. Det var en kulturchock.

Och nu har han bott i Gävle i 19 år, en stad som han först hatade och nu älskar.

Och mångsysslare är han verkligen, konstnär, musiker, poet, you name it!

Kultur är livsviktigt för honom. Det handlar inte bara om livskvalitet utan, vilket är mycket viktigare, kultur gör oss till bättre, mer toleranta människor med en vidare syn på allt, på oss själva, andra och samhället.

När han läste estetik i Uppsala diskuterade hans grupp vilken deras drivkraft var. På något sätt landade de i att kultur är ett grundläggande behov. Kanske inte som mat och vatten men som hans gode vän, konstnären Anders Rönnlund sa, utan sin konst skulle han inte överleva.

– Så är det. Jag har ett enormt behov av att uttrycka vissa saker, både i vetenskap, måleri, musik och poesi. Ju mindre kultur, desto mindre civiliserat samhälle, tycker jag. Vänd på det, om du inte fick läsa eller lyssna på musik, vilket torftigt liv det skulle bli.

– Mitt yrke är ju psykologi och det andra är ett slags bisysslor. När jag gick gymnasiet på det naturvetenskapliga programmet dök de existentiella frågorna upp, om meningen med livet. Då finns det olika lösningar, vetenskapliga, etiska, i litteraturen, kulturella. Jag var nyfiken på alla. Jag har alltid haft svårt att bara hålla på med en sak. Först tänkte jag mig fysik som yrkesval, för att utforska universum. Så blev jag så fascinerad av poesi, musik, filosofi och litteratur. Så kom jag på att psykologi var perfekt. Den står på tre ben, natur-, samhälls- och humanvetenskap som undersöker människan som biologisk, social och kulturell varelse. Så där hittade jag mitt hem yrkesmässigt. Rent krasst också, när jag var 25 år insåg jag att jag måste ha något att leva på. Det kunde jag inte med den musik jag sysslade med, improviserad jazz, inte heller på att skriva poesi eller måla. Den akademiska vägen var det jag kunde försörja mig på.

– Ja, jag växte upp i en familj där jag alltid fick höra att kunskap är makt, kunskap ger möjligheter. Kunskap kan förändra ditt liv. Har du läshuvud ska du absolut fortsätta med det.

– Nej, jag funderade, ska jag välja den kliniska psykologin? Det är väldigt intressant, med psykoser och neuroser. Men det är ju de så kallade normala som styr världen. Hur är de funtade? Hur är deras psyke och hjärna konstruerad. Hur fungerar minnet och olika erfarenheter?

– Jag tror att det bara är att leva. Jag är ateist och tror att man bara lever en gång. Därför är det viktigt att vara positiv, inte utöva jantelagen. Jag har alltid sett livet som fullt av möjligheter, inte hinder. Det låter kanske naivt och enkelt men det handlar om vilken attityd man har när man uppfostrar barn och förmedlar vad världen är för något? Jag säger, lev livet så gott som möjligt och var omtänksam mot dina närmaste.

– Jag har vuxit upp i en starkt ateistisk familj, så det har påverkat mig. Jag är en sökare också, eftersom jag hållit på med alla dessa saker. Jag har inget emot religion på individnivå. Men när religionen organiseras till något slags makt som vill styra och förändra samhället, då tycker jag det är farligt och blir litet rädd. De flesta konflikter i världen har religiös grund, inte minst i forna Jugoslavien. Det är en väldigt primitiv psykologi när det handlar om vi och dom. Jag blev glad när Svenska kyrkan blev en förening och inte en statskyrka.

– Vi sågs ju som en resurs, inte som problem, för näringslivet skrek efter arbetskraft. Vi har varit med och byggt upp det här landet och min generation tillhör etablissemanget idag, inom politik, vetenskap, kultur. Där kryllar det av andra generationens invandrarungar. Våra föräldrar började arbeta och betala skatt dagen efter att de kom till Sverige. Vilken nationalekonomisk vinst det har varit!

– Oerhört spännande och fantastisk. Vi hade läst på om Sverige innan vi kom och jag var fascinerad av de svenska indianerna, samerna. Vi såg Sverige som en högkulturell borg med ett politiskt fritt system. Sen blev det litet konstigt när vi kom hit, från ett enpartisystem. Mina föräldrar kom första dagen med i facket och därmed per automatik i det socialdemokratiska partiet och blev direkt medlem i svenska kyrkan, utan att någon frågade oss om vi tillhörde något annat samfund! Det blev ett parti och en religion...

– Konstigt när det gällde inställningen till musik och konst till exempel. De ansågs inte lika mycket värda som andra ämnen. I Sverige skulle killar inte sjunga och man förlöjligade de ämnena. I Jugoslavien hade vi betyg från årskurs ett, kunskapsrelaterade betyg, i alla ämnen. För att få en femma i musik i femman skulle man till exempel sjunga efter noter. Det var krav och lika viktigt som med matematik och biologi. Om man var duktig i någonting fick man fördjupa sig i det ämnet efter skoltid. Det kunde gälla matematik så väl som musik. Då fick man gå utanför, eller bredvid. Så kom jag till det demokratiska systemet i Sverige där alla var jämlika, men det missuppfattades med begreppet likhet. Alla var gråa och lika. Man fick inte riktigt vara duktig i den svenska skolan och jag vet inte vad det beror på.

– I Sverige finns det nästan en fysisk, fascistisk kultur där man hyllar idrottsmän som hjältar. Som ishockeyspelare som Foppa som tjänar hur mycket pengar som helst. Men om du tar en person från kulturlivet eller forskning och vetenskap, då betraktas man som fisförnäm och man ifrågasätter vad vi gör för pengarna. Det kroppsliga däremot är kult.

– Om mina barn vill utöva musik så ska de väl kunna få göra det i en så här stor stad. Och inte bara ishockey och fotboll. Diskussionen när man skulle bygga konserthuset tyckte jag var oerhört jobbig och mycket märklig. När man sa att det var borgerligt! Hur skulle musik kunna vara borgerligt?

– Nu när jag har fyllt 50 år inser jag att tiden är utmätt. Det har aldrig slagit mig tidigare. Jag vill fortsätta med det jag gör i dag och hoppas att mina nära och kära mår bra. Det är det grundläggande. Jag lever ett jättebra liv. Jag trivs med stan, har en fantastisk relation och får hålla på med det jag gör. Vad mer kan man begära? Men det jag önskar är en bättre värld, med tanke på mina barn och kommande generationer.