Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Bye bye, Robin!

Annons

Nu lämnar Robin Ticciati Gävles blå konserthus och ger sin sista konsert med Gävle Symfoniorkester i morgon som chefdirigent. Men han har inte sagt upp bekantskapen.

– Jag kommer nog och dirigerar höstens första konsert, med Brahms andra symfoni, säger han när vi slagit oss ner för ett samtal över en fika.

Robin Ticciati är trött efter en lång repetition, litet stressad över alla journalister som vill träffa honom nu när han släpper ansvaret. Men charmerande är han, som alltid. Han var bara 21 år när han i april för fyra år sedan fick frågan om han ville bli Gävleorkesterns chefdirigent. Han tvekade inte en sekund utan fylldes av ”yippeee!” Det var en dröm som gick i uppfyllelse.

Men sin första konsert med orkestern glömmer han aldrig. När han sänkte pinnen och förväntade sig att orkestern skulle spela Elgars Enigma-variationer var det bara andrafiolerna som började spela.

– Jag var så sen och så otydlig. Jag var helt enkelt fruktansvärd, säger han.

Men han kommer också ihåg hur fantastiskt brassektionen lät i ett stycke av Walton. Och den värme han mötte från orkestern. Sedan dess har både Robin själv och orkestern utvecklats, hand i hand och var för sig.

När jag frågar vad han är mest nöjd med tänker han en bra stund. Sen säger han ”orkesterns klang och de olika ljud som nu är möjliga. Det har utvecklats.” Robin och orkestern har också lärt känna varandra, han betraktar den ju som sin familj, och nu vet Robin vilka gester han ska göra för att musikerna ska spela precis som han vill. Tillsammans har de utforskat vad musiken och musikens tonsättare behöver och funnit sätt att uttrycka olika klangfärger.

När du är gammal och berättar för dina barnbarn om din tid i Gävle, vad kommer du att säga?

– Jag kommer att ha ett stort leende på läpparna och berätta att det var mitt första hem med en orkester. Det kommer jag aldrig att glömma. Det är ett hus fullt av speciella människor, speciella musiker som jag hoppas få komma tillbaka till. Vi har försökt hitta svaren i musiken tillsammans.

Hur ser du på den här perioden nu?

– Jag har naturligtvis gjort en hel del fel men förhoppningsvis har jag även fattat riktiga beslut. Jag har lärt oerhört mycket, förhoppningsvis orkestern också. Det har varit ett stort ansvar. Jag har fått så mycket av orkestern och hoppas att jag har kunnat ge dem något också.

Hur har du själv utvecklats?

– Jag har blivit starkare i min karaktär, i min fysik, i mina rörelser. I mina musikaliska mål. Jag har lärt att jag kan vara väldigt öppen när jag kommer till en första repetition, men jag måste veta exakt vad det är jag vill uppnå. Det innebär att jag måste vara oerhört väl förberedd. Jag har också lärt att inte alla tycker om mig. När jag står där och lägger fram min själ så kommer inte alla att tycka att jag är bra. Det är något jag måste lära mig att hantera. Det är svårt, både fysiskt och mentalt.

Något du ångrar?

– För att bygga upp en orkester skulle jag ha behövt vara här fler veckor. Men så blev kontraktet inte skrivet och jag visste inte då vad som krävdes. Det är inget jag ångrar, men jag känner nu att jag hade kunnat göra mer. Det är kanske något man känner när man lämnar alla jobb?

Något mer?

– Ja, att vi aldrig fick chansen att turnera utomlands tillsammans. Där missade vi båten. I år har vi i alla fall spelat både i Uppsala, Stockholm, Göteborg och Vara och det har varit underbart. Men orkestern vill mer.

Vad har det betytt att ha en huskompositör?

– Mycket. I Tobias Broström har jag också fått en vän och absolut att jag kommer att försöka uppföra hans verk i framtiden, framförallt trumpetkonserten med Håkan Hardenberger. Det är nog min bästa konsert med orkestern. Tobias och jag har vuxit tillsammans. Det är så spännande att vi har kunnat göra två uruppföranden varje säsong.

Dina tankar om publiken här?

– Den är underbar. Därifrån har jag känt stor värme. Det är bara synd att inte fler har kommit till våra konserter.

Du tar nu över Scottish Chamber Orchestra. Vad mer händer?

– Jag jobbar regelbundet med orkestrarna i Bamberg, Rotterdam och Liverpool. Jag ska jobba med opera, både på Covent Garden, La Scala och med Glyndbournes huvudfestival under tre år. I år ska jag också debutera i USA, i New York och Los Angeles nästa år. Så mycket händer.

Din karriär går fint?

– Ja, jag har inget att klaga på. Jag måste bara få tid att lära mig all repertoar. Det måste jag jobba hårt med. Nu jobbar jag mycket med Mozartoperor, men jag upptäcker även ny musik, som den här veckan. Schönberg. Händel och Bach lämnar jag ett tag och koncentrerar mig på Mozart, Haydn, Beethoven och även Brahms. Men jag är väldigt öppen för allt.

Ingen efterträdare till Robin Ticciati har utsetts.