Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Chefen smider nya planer

/

Så fort han kom i närheten av en smedja stannade tiden och han blev kvar länge. Men han tänkte aldrig tanken att han skulle lära sig själv. Inte förrän han blev tvungen att hitta på något nytt.

Annons

Lars-Erik Sundins yrkeskarriär gick spikrakt. Han började på verkstadsgolvet som ung och avancerade snabbt till chef. När han än en gång blev erbjuden nytt uppdrag vid 57 tackade han plötsligt nej. I stället sa han upp sig och lärde om till smed. I dag njuter han av sitt nya liv med både skaparlust och kärlek.

– Nu sover jag gott om nätterna och bestämmer över min egen tid. Att jobba med människor i ett stort företag med hårda vinstkrav sliter på kroppen i längden. I dag livnär jag mig som smed och det bästa med mitt nya material är att det är förlåtande. Järnet kan man göra om hur många gånger som helst.

Det är ruskväder ute, blött och grått, men Lars-Erik verkar vara på gott humör. Vi hälsar på i hans öppna verkstad med galleri i Långsand strax utanför Skutskär. Själva smedjan är ett ombyggt garage och inte särskilt stor. Den hör till den sommarstuga han byggde på 70-talet, som han nu har flyttat till på heltid. Det är det många som har gjort. 90 familjer är bofasta i området och det går åtta bussturer per dag.

– En bysmedja förr i tiden var inte större än så här, säger han och ler när vi ser förvånade ut.

Han tycker om att få gäster och har ofta kurser i sitt garage.

– Smeden hade dock betydligt större status förr. Utan en smedja blev det inte mycket gjort. Där tillverkades alla verktyg och redskap som behövdes för att bruka marken och bygga hus.

Det är mörkt och murrigt där inne också med prylar och verktyg längs väggarna. Men i ässjan lyser det starkt från en hög med koks som glöder i vackraste orange. Cirka 1 000 grader behövs för att järnet ska bli fogligt och när färgen övergår från rött och närmar sig vitt är det rätt temperatur får vi veta. Det börjar spraka och knäppa från koksen, ungefär som av tomtebloss. Lars-Erik flyttar snabbt över stången till städet för att bearbeta med hammaren. Miljoner små gnistor sprutar åt alla håll som ett rejält fyrverkeri. Han värmer stången igen för att visa hur man böjer till en hasp. Först slår han ut järnet så att det blir tunnare, sedan bryter han ner kanterna för att få dem mjukare. Sist slår han knorren mot kanten på städet och får en oval ögla med äggform. Han klappar till öglan en gång till för att göra den rund. Sim sala bim! Den styva stången av järn har slingrat sig som en orm och stannat upp i en kraftig böj med en dekorativ ögla på slutet. Järntämjaren ser nöjd ut.

I hela sitt liv har han fascinerats av smide. Så fort han kom i närheten av en smedja stannade tiden och han blev kvar länge. Men han tänkte aldrig tanken att han skulle lära sig själv. Inte förrän han blev tvungen att hitta på något nytt. Då insåg han direkt vad det var han ville göra.

I samma veva som Lars-Erik bytte kapitel i livet hittade han också Pia. Eller kanske var det hon som såg honom. Full av lust och energi inför det nya var han ute på en dans. Hon var på samma ställe och de hade roligt ihop. De började pendla till varandra och Pia fick smideslektioner av Lars-Erik. Då bodde hon i Dalarna men nu har hon flyttat in och designar sina egna kollektioner av smycken. Bland annat en modell av det sägenomspunna trollkorset som lär skydda mot trolldom. Hon hade jobbat som inredare i tjugo år och hunnit lära sig en del om formgivning. Nu tar de fram nya idéer tillsammans. I galleriet står ett matbord som de gjorde till en utställning. Bordet har raka men ruffiga ben av tjocka och rostiga järn och en svartmålad skiva av rejäla träplankor med de naturligt ojämna kanterna kvar. Över bordet hänger en klase av enarmade ljuskronor i järn och på bordet en variant av de klassiska stumpastakarna som gör att allt stearin förbrukas.

I trädgården skymtar skulpturer av järn, de flesta av återbruk. Några gamla vagnshjul bildar en rostig boll som sticker upp som jättens spira ur gräset. Bakom trädgårdsskulpturerna står deras senaste projekt, en smedsbostad för kursare och andra tillfälliga gäster.

Lars-Erik växte upp i Lappland men flyttade som ung till Västerås. Vid 25 blev han chef på ABB och snart fick han nya chefsuppdrag inom det expanderande Ericsson. På det viset kom han till Gävle och när han skulle bygga en sommarstuga tyckte han att Långsand hade allt man kunde önska med älven, skogen och havet nära. På fritiden njöt han av miljön, men på jobbet började kroppen känna av det ständigt ökande tempot. Till sist tog han steget och ”skiftade ner”.

– 40 år inom svensk industri fick räcka, säger Lars-Erik. Jag gick en snabbkurs i järnsmide och byggde mig en smedja. Det är fem år sedan nu och i dag har jag kul varje dag.

Mer läsning

Annons