Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Den gamla skolan blev ett hem för konst

/

Hon målar känslostarka drömbilder som får kroppen att reagera och bor i ett drömslott inte långt härifrån. Från början ett skolhus med det gigantiska klassrummet kvar som en perfekt ateljé. Beläget på en laddad plats med mycket historia och dramatik.

Annons

Hur kom det sig att du hamnade här, mitt i den uppländska leråkern?

– Jag bodde i Stockholm och längtade efter naturen. Att kunna gå rakt ut i den första vårsolen utan att möta en asfalterad trottoar, säger Sara-Vide Ericson och låter självklar. Lite som när jag växte upp i Hälsingland. Från början var tanken ett sommarställe. Men när jag hittade det här kunde jag lika gärna flytta hit.

Hon köpte huset själv, för bråkdelen av vad en lägenhet i Stockholm skulle kosta. Byskolan är byggd 1907 i Ragnarbyn söder om Tierp. En lämplig plats på kartan för Sara-Vide, på linjen mellan galleriet i Stockholm och familjen i Bollnäs. Just nu får hon mycket beröm för sin utställning på länsmuseet Gävleborg och har fått en ny station på samma linje.

– Jag tycker jättemycket om Gävle. Det känns som en kulturvänlig stad. Jag ville gå på bild- och form i Gävle redan i gymnasiet, men då tyckte mamma att det var för långt bort.

Hon ler när hon tänker tillbaka. Mamma, fotografen och konstnären Nina Östman pushade under uppväxten och Sara-Vide spjärnade emot. Bara inte konstnär!

Men hon tecknade jämt och vid femton bestämde hon sig för att bli illustratör. På den förberedande konstskolan Idun Lovén fanns ett rivjärn till lärare som kom med de förlösande orden. ”Varför ska du göra bilder åt andra när du kan göra egna?”

– Jag behövde få höra det. Från någon annan utifrån. Den läraren var lite speciell och hon betydde mycket för mig. Att bli konstnär var en av mina största uppgörelser i livet.

Färden går över snirkliga grusvägar men själva huset är lätt att känna igen. Den rappade stenfasaden har en smutsgul nyans och det ser ut som det fattas ett fönster. I kapprummet står en tung järnkamin och där sprakar det gott från elden. Kapprummet har blivit kontor och resten av bottenvåningen på totalt 80 kvadratmeter rymmer ett enda klassrum med minst fyra meter i takhöjd. Två gigantiska målningar står lutade mot väggen, hennes pågående verk.

Sara-Vide kommer med kaffe och på fatet ligger en hög med frukt. Soffan fanns redan i huset och möbler ska vara funktionella, det är det enda som är viktigt. På motsatta sidan av soffan står gamla träskidor på rad och en uppstoppad korp på golvet. Hon delar ateljén med Bo Christian som hon träffade på en grupputställning i Tyskland. Han hade bott utomlands i 18 år.

– Träffar man någon har man inget val, konstaterar hon och ler. Ibland blir det trångt men mest går det bra. Vi planerar att bygga en till ateljé här utanför så småningom.

På övervåningen finns den gamla lärarbostaden med två rum och kök. Köket är nätt och trivsamt med olivgröna skåpluckor och köksbord med perstorpsplatta. I fönstret står en kikare och väntar på att något ska dyka upp. Vardagsrummet är befriande litet, minimalt som ett studentrum med en tvåsitssoffa och en liten kista framför. Där finns inget mer, ingen fåtölj, inga hyllor och ingen teve. Bara den trånga soffan placerad mitt emot fönstret, som andra möblerar framför plattteven. Med utsikten som den enda kanalen.

– Landskapet och miljön betyder jättemycket för mitt skapande. Undermedvetet blir man påverkad av allt på den plats man är på. Man styrs definitivt av det. Här utanför finns en väldigt laddad plats. På medeltiden låg det en tingsplats bara 30 meter från huset. Det betyder att här skipades det rättvisa och togs beslut som var avgörande för många människor. En tingsplats fungerade både som regering och domstol på sin tid.

Hur har miljön påverkat dina bilder?

– Tidigare målade jag alltid ett slags schablonbild av platsen jag växte upp på. Ur minnet. Här har jag tillgång till fonden på riktigt. Förut adderade jag den emotionella, trygga fonden, här blir det ett tätare samspel när jag inte behöver måla ur huvudet. Det är absolut roligare! Ibland kommer det nya saker som jag inte har räknat med. Ser jag en intressant plats kan jag börja med den.

På ”Satans Feet” står en kvinna på knä i leran iförd rosa mjukisbyxor. Hur hittar du färgen i en sådan bild?

– Jag hade såna mysbyxor i materialet ”coral fleece” med mycket struktur i ytan och visste att jag ville ha med dem. Som en textil metafor för kött och sårbarhet. Jag ville också visa fotsulorna. Det var mina två ingångar som skapade den bilden.

Men det röda skenet då? Som återkommer i andra bilder?

– När man målar handlar det om ljus. Olika ljus på olika material som man måste förenkla till kanske två färger, en ljus och en mörk. En skugga och en där ljuset slår, då blir det en stämning. Sen väljer jag inte bajsbrunt när jag ska måla kropp och hud. Huden är röd under.

Hur kom det sig att du började utforska drömmar?

– Jag hade en dröm som jag upptäckte att många andra också hade haft. Då slog det mig att man kan kommunicera utan att prata genom att dela erfarenheter från drömmarna. När vi pratar måste vi vara logiska och rationella, men en drömbild kan en femåring förstå lika bra som en 85-åring. När vi upplever den förstår vi något som finns inom oss, det motsägelsefulla och paradoxala. Vi delar symboler som beskriver våra känslor. Hur många har inte drömt att man sitter i en bil och förlorar kontrollen över ratten. Det var samma drömmar förr i tiden, men då var det tömmarna som föll i backen

Hur ser dina arbetsdagar ut?

– Förr hände det att jag vände på dygnen, men nu går jag upp och börjar med en promenad. Sen stökar jag lite hemma, svarar på mail, ringer telefonsamtal och sköter papper och sånt som alla egenföretagare måste göra. Sen målar jag på eftermiddagen. Men perioderna bryts upp av utställningarna. Jag får aldrig vara ostörd ett år i sträck och det är bra! Jag behöver både och. Det är roligt att träffa nya människor efter en lång period i ateljén.

Hur känns det att möta publiken?

– Jättebra. Jag får mycket input av andras frågor. Men det kommer alltid i kluster. Efter ett tag blir jag jävligt trött på det och då vill jag bara måla.

Hur känns det att komma hem igen när du har varit borta?

– Jag njuter mer här, med naturen nära, än jag gjorde förut. Här kan jag göra stora brasor och stanna ute hur länge jag vill. Jag har alltid varit en naturmänniska och hade egen häst när jag var yngre.

Vad tänker du utforska härnäst?

– De allmängiltiga bilder som vårt omedvetna skapar åt oss har jag bara skrapat på ytan på än och de vill jag fortsätta arbeta med och utveckla mycket mer. Bilderna vi blir serverade rakt framför oss när vi vaknar!

Mer läsning

Annons