Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Diskmaskinen som påsförvaring

KRÖNIKA / Bygga & bo
Själv verkar jag vara ett hopplöst fall.
Jag har varken finporslin eller diskmaskin fast jag är över 40. Och när jag för en gångs skull köpte nya fåtöljer, blev det så fult att jag inte kunde sova.

Annons
Jag försökte byta tavlor ovanför. Jag försökte till och med dölja dem med tyger, men det hjälpte inte. Det såg ut som ett väntrum hos tandläkaren och numera står de dyra fåtöljerna ute på verandan.
Men mitt första hem var fint. En etta för 600 i månaden i kvarteret Mejseln på Brynäs. Skåpluckorna i köket var knallrosa och det vinröda soffbordet, som min pojkvän hade gjort på slöjden, var runt och lägre än soffan. Inget badrum fanns det heller. Jag installerade en duschslang till tvättstället och fick en gammal balja av mormor som jag kunde stå i. Det var ju billig hyra.
Åtskilliga hyror och flyttlass senare bor jag nu i ett tegelradhus på Söder. Och jag har fått ett riktigt badrum med värmeslingor i golvet (de fanns när vi flyttade in). Men ibland känns det ändå som om jag har stått stilla i utvecklingen.
Tyget på tevesoffan är trasigt med stora hål i både sitt- och ryggdynor. Ljuslyktan i taket hänger fel, så att man slår den i huvudet varje gång man reser sig ur soffan. Laminatgolvet i köket är lappat med en helt annan färg på det avfotograferade träet och de djupa tallrikarna räcker inte om hela familjen (sex personer) äter samtidigt. Handtaget till tvättstugan är trasigt, låskolven är fasttejpad för att inte kunna gå i baklås. Och diskmaskinen har gått sönder (jag som fick min första vid 38). Den har stått där länge och bara tagit upp plats i köket. Men nu har jag kommit på vad jag kan ha den till. Jag stoppar in alla hundratals tomma plastkassar och vips har jag fått en fiffig påsförvaring i köket. Med stor kapacitet, den sväljer massor.
Jag måste vara ett hopplöst fall.

Men jag har alltid drömt om ett vacker hem. Ett gammalt hus med glasveranda, snickarglädje och en levande trädgård. Gärna egen brygga, havsutsikt och hästhagar på baksidan. Det svåraste med att förverkliga drömmen har varit att kombinera den med den andra sidan av min dubbelnatur. Jag njuter även av gatlyktors sken över fuktig asfalt, inbjudande restaurangfönster, mycket folkliv och nära hem från bio och teater.
Och snart blir det några sömnlösa nätter igen. För nu har jag övertalat min man att vi borde titta på en ny soffa. Ingen behöver ha en trasig. Men jag vet redan nu att jag inte kommer att bli nöjd. Och dessutom kommer jag att få ont om pengar precis innan jul. Den första kvällen kommer någon garanterat att spilla ett fullt glas oboy mitt i soffan. Fastna med en sax i tyget. Tappa tuschpennor utan lock.
Jag är nog ett hopplöst fall.

Men å andra sidan är ju skönhet något väldigt subjektivt. En soffa med spår från ett levande hem är kanske vackrare än en perfekt men oanvänd pjäs bakom stängda glasdörrar.
Det kanske finns hopp trots allt.

HELEN GRANDITSKY
Redaktör för nya Bygga & bo
026 15 96 41
helen.granditsky@gd.se

Mer läsning

Annons