Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Flytten till stan - ett lyft i själva verket

/
  • Mest nöjda blev de med den öppna planlösningen. Eftersom köket och vardagsrummet sitter ihop i Hasses och Christines nya lägenhet får de plats med långbord när det är fest.

Många undrade hur de kunde. Skulle de verkligen byta ut drömhuset, Lilla Kullsand på Norrlandet, mot en nytillverkad trea i Fiskverket, mitt på Söder.
- Jag hade magont i en månad, varje morgon innan flytten, berättar Christine Paugart. Jag trodde livet var slut.

Annons
- Ändå var jag mest orolig för hur du skulle ta det, fortsätter hon och nickar åt maken Hasse Paugart. Eftersom det var ditt föräldrahem vi skulle lämna.
-!Jag tvekade inte en sekund, säger Hasse. Jag hade bestämt mig och längtade efter en ny epok i vårt liv.
Och ett nytt liv var precis vad det blev.
- Nu tycker jag att fler borde göra som vi, fortsätter Hasse. Man ska sälja villan och bosätta sig bekvämt innan man tappar orken och blir för gammal. Plötsligt har vi blivit fria igen, jag och Christine. Nu kan vi vakna på helgen och det finns inget som vi måste göra. Det är något helt nytt för oss.
Deras blickar möts tvärs genom rummet och jag förstår att båda är mycket nöjda med det här nya livet.

I stället för att klippa gräsmattan, laga staketet och måla dörrkarmar, har de fått tid att ta promenader, gå på teater, göra utflykter till kvällssolen i Engesberg eller bara gå på restaurang. De berättar om helkvällen härom veckan, med fördrink på "kvarterspuben" Cheers, en runda inomhusgolf i lokalen under Jernbergs mattor, och avrundningen med en utsökt middag på Matildas restaurang.
- Vi har fått nära hem efter krogen, säger Christine och skrattar.
Det har också blivit en del kulturella utflykter sedan de kom till stan, både teater, dans och musik.
Men från början var det inte för att komma närmare nöjeslivet, som de bestämde att de skulle flytta. Anledningen var betydligt allvarligare än så. Hasse hade opererats för hjärntumör två gånger. Operationerna gick efter omständigheterna bra, men bara ett och ett halvt år efter den sista operationen drabbades han av en stroke. Den satte sig på syncentrat och Hasses syn blev kraftigt försämrad. Förutom våndan med att acceptera sitt nya handikapp, och rädslan över att förlora synen helt, kunde han nu inte längre köra bil och han blev sjukskriven från jobbetsom butikschef hos Jakob Wennberg.
- Och jag som har växt upp på den tiden när man fick lära sig att man måste göra rätt för sig, förklarar Hasse. Det har varit en svår period för mig. Den där Luther har ställt till det för många han.
Det blev också svårare att sköta om huset. En paradvilla från sekelskiftet, med punshveranda, en stor trädgård och 842 fönsterrutor.
- Huset blev tydligare en belastning när jag blev dålig, säger Hasse. Jag kände att jag ville lämna bekymren och göra något annat i stället.
Och Christine tyckte väl egentligen likadant. Visst skulle de behöva något mera lättskött och mer centralt boende. Hon själv som egen företagare, har mer än en heltidssysselsättning i sitt skrädderi Bredenbergs i Rosa huset. Men efter trettio år i tre villor, hade hon nog gärna tänkt sig ett radhus. Med en liten uteplats och en gräsplätt.

Att det skulle bli en nyproducerad lägenhet med många grannar tätt inpå fanns inte ens i tanken. Ändå blev allting så mycket bättre än de hade kunnat ana.
Inte ens kostnaderna blev som de hade trott när det kom till kritan. En äldre central lägenhet, kostar nästan lika mycket som en ny. Och när de började gå på visningar insåg de att i de flesta äldre lägenheterna behövdes det omfattande och dyra renoveringar innan de kunde bo bra. Nu har de betalat 450 000 kronor i insats, plus 113 000 för sina personliga inredningstillägg. Därutöver har de en månadskostnad på 5 683 kronor. För pengarna har de fått ett nytt och bekvämt hem, med service direkt när något går sönder.
Men det finns en sak som Christine reagerat lite negativt på.
- Jag är inte van att se folk när jag går ut på balkongen, erkänner hon. Nu ser jag massor med grannar och fönster när jag går ut. Men jag tror att jag kommer att vänja mig, för det är ju trevligt också. Och till våren har jag stora planer för balkongen, det kommer att bli många fina blomlådor där.

Balkongen vetter mot söder och en innergård. Den ser prydlig och snygg ut, med mindre gräsmattor och stenbelagda gångar. Köksfönstret ligger mot norr. Där ser man tegeltaken på söder, högväxta trädkronor och en lysande blå himmel.
- Det känns nästan som "takåsarna i Paris" när jag tittar ut, säger Christine. Jag tycker att det är fint det här också.
- Det är jättefint, försäkrar Hasse. Och roligt har det varit att flytta hit. Till en lägenhet som vi inrett själva.
Han berättar om tillvalslistan som de fick fylla i, med cirka 50 olika detaljer. Ibland var det svårt att välja, svårt att föreställa sig hur det skulle bli i verkligheten.
Men ekparketten i alla rum är de väldigt nöjda med. Och champagnefärgen på kyl och frys känns lyckad. Ton i ton med det sandfärgade kaklet över bänken. I badrummet valde de ett badkar som kan bubbla och det kaklet har de bett att få på snedden i stället för rakt. Christine är lite sugen på en kristallkrona i badrumstaket också. Men tvättmaskin funderar hon på att strunta i.
I husets tvättstuga finns det fyra maskiner som hon kan köra samtidigt om det är ledigt. En ny bekvämlighet, efter 30 år i eget hus och med tvättmaskin inne. Nästan alla möbler från villan fick de plats med, trots att boytan minskat från 140 till 95 kvadratmeter. Men hundratals med småprylar, verktyg och utemöbler gjorde de sig av med genom att ha en loppmarknad. Det blev en rolig släktfest, där barnbarnen fick leka affär på riktigt och märka prylar med fina prislappar.

Christines och Hasses egna barn har varit ett tryggt stöd under hela den här resan. Dottern Anette har villigt ställt upp som smakråd med moderna synpunkter vid val av inredningsdetaljer och sonen Jörgen tog kommandot över själva flyttlasset.
- Till slut sa han åt mig att jag var i vägen, skrattar Hasse och ser lite stolt ut.
- Lägg dig på soffan farsan, sa han till mig. Och det gjorde jag.
Därifrån kunde Hasse lugnt beskåda hur 13 släktingar och vänner bar in flyttlådor och möbler på löpande band.

Christine och Hasse var Fiskverkets allra första nattgäster. När de släckte på kvällen den 27 juni var hela huset tyst och mörkt. Det kändes nästan lite högtidligt. Men redan på lördagen, dagen efter kom det nya flyttlass körandes till huset.
- Det vi trivs med allra mest i vårt nya hem är den öppna planlösningen på lägenheten. Den känns så härlig när man kommer in.
Hallen mynnar ut i en köksdel och en vardagsrumsdel som sitter ihop.
- Här får vi plats med ett långbord när det är fest. Och det är ju bra när man har stor släkt, säger de två och varma blickar möts igen.

Helen Granditsky
026-15 96 41
helen.granditsky@gd.se

Mer läsning

Annons