Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Lokförare Brodins gamla pärla på rätt spår

/
  • Elsa Röing och Hans-Erik Hansson har hittat sin dröm. Ett gammalt hus att renovera varsamt.

Det finns ett hus, mitt inne i stan, som kan prata.
Det ligger där och pockar på uppmärksamhet, ungefär som ett busigt barn. På balkongräckets plats gapar det av längtan och de snickerier som finns kvar på verandan hänger sneda och lösa med färgen i stora flagor. Barnen på gatan har undrat om det spökar i huset.

Annons
Men på sista tiden har det börjat hända saker där. Den gamla hallonhäcken har fått nya stödpinnar och plötslig lyser det i fönstren på kvällarna.
Det rör sig innanför och det hörs knackiga ljud från tusentals nubb som spikas upp i nyspända väggar av papp.
Någon har flyttat in i lokförare Brodins gamla villa från 1916. En gång kvarterets pärla i Södra Villastan i Gävle.
- Vi har hittat gamla meddelanden i väggarna när vi rivit tapeter, berättar en av de nya ägarna Hans-Erik Hansson förtjust.
På de nakna plankorna bredvid skjutdörren på övervåningen står det skrivet med penna "Såga upp här vid dörrkrångel, 4/9-49 hälsningar snickaren Per Jansson".
- Ett omtänksamt men hopplöst meddelande. Hur skulle man hitta det bakom alla tapetlagren? säger Hans-Erik och ler.
- Man blir jätteglad, fortsätter Elsa Röing. Det blir kontakt på något sätt, nu har vi lagt in egna meddelanden i huset också.
Elsa och Hans-Erik har hittat sitt drömhus.

De hade letat aktivt i drygt ett år. De ville ha ett välbevarat, gammalt hus. Men med välbevarat menar de kanske inte vad många andra skulle längta efter. Hon är byggnadsantikvarie på länsmuseet och han är utbildad konservator och jobbar med byggnadsvårdsfrågor på länsstyrelsen. Därför letade de efter ett hus som de kunde rusta varsamt, med traditionella material och metoder.
- Vi hittade det här under en promenad och vi såg ganska snart vilka möjligheter det fanns för oss. Även om det stått obebott den sista tiden och börjat förfalla, har huset en bra stomme och ett bra skal att jobba med. Det var hög kvalitet på det som byggdes förr i tiden.

Den förre ägaren vistades utomlands under vissa perioder och när huset stod tomt en vinter frös värmesystemet så att vatten läckte ut. Inomhus finns det tydliga spår efter vattenläckan. För att få in lite värme har öppna spisen eldats för hårt, Elsa och Hans-Erik har precis fått veta att murstocken läcker. I taket har stora bruna vattenrosor växt ut som naturliga varningsskyltar i den solkiga takpappen.
- Det kanske ser förskräckligt ut, erkänner Hans-Erik, men vi är inte ett dugg oroliga för det är inget som pågår. Jag har lyft på varenda golv ovanför för att byta fyllning, och fuktfläckarna är från en engångsföreteelse.
Limfärgen i taket tänker de tvätta ner, blanda ny av krita och lim och måla om. Precis som det gjordes när huset var nytt. Alla väggar har de också klätt om som man gjorde på den tiden, med gammaldags högkvalitativ spännpapp.
Nu slipper de allt slipdamm som blir när man jobbar med gipsskivor, de får en mjukare, levande yta på väggarna och ett betydligt mera tavel- och hyllvänligt material som går lätt att fästa spikar och skruvar i.
När man spikar upp spännpapp ska den vara fuktig, sedan spänns den av sig själv när den torkar. Pappen finns hos byggnadsvårdsföretag, både Centrum för byggnadsvård i Gysinge och Skansen säljer produkten.
- Spännpappen är en bra symbol för hur byggmarknaden styr och likriktar hur folk jobbar, fortsätter Hans-Erik. De har bara sitt standardsortiment att erbjuda, men det är faktiskt billigare med papp.

Elsa och Hans-Erik har köpt spännpapp för 1 500 kronor till hela huset. För gipsplattor hade de fått ge mellan fem och sex tusen.
Elementen är nya sektionsradiatorer, tillverkade i gammaldags bullig stil. I stället för klena böjda kopparrör, har de valt kraftfulla gängade "gröna" rör i stål, som estetiskt passar mycket bättre i huset.
- Rörmokaren sade att han inte hade monterat in sådana här rör i en privat villa på 20-25 år, berättar de.
Köket, som ligger i bottenvåningen, är nästan färdigt. De räknar med att flytta in under november månad. Efter att ha levt lite som på camping i ett halvår, längtar de efter ett riktigt kök. Den gamla parketten på golvet är kvar och ska slipas. De gamla bänkskåpen och lådraderna i gediget trä har de renoverat och återanvänt. Överskåpen har Hans-Erik byggt nya, i stil med de gamla. Till köksbänken har de fått tag i en nytrendig perstorpsskiva med mönstret "virrvarr", designad av Sigvard Bernadotte på 50-talet. Hans-Erik håller upp en annan klassiker, en Bernadotte-lampett som han tänker skruva upp över bänken. Köket går i mjuka, ljusa färger men båda spisarna sticker ut. Den tunga svarta gamla vedspisen i hörnet, som de köpt på annons, ska få en hederlig vedlår till sällskap. Den moderna elspisen, inbäddad i den väggfasta köksinredningen, är plötsligt mörkblå.
- Jo, det brukar vara fegare färger, men vi föll för en blå spis, säger Elsa. Vi vill försöka hålla oss till de två epoker som format huset, när det byggdes 1916 och byggdes om 1949. Men vi vill också ha ett modernt och personligt hem.
Nu ser jag hur snyggt den blå färgen på nya spisen går igen i tapeten med mönster från 30-talet. Alla gamla tapeter som de rivit i huset har de sparat som tapetkataloger. Fascinerande dokument att bläddra i, välgjorda mönster och djärva färger, och förvånande många lager av tapet. Att tapetsera om hemmet är ingen nymodighet.
I tvättstugan i källaren finns en pampig pannmur, som antagligen har värmt upp murstocken genom hela huset ibland och två diskbänkar med högklassiga marmorskivor. Skivorna som hade blivit mera svarta än vita, blev ett lämpligt fall för konservatorn i familjen.
- Kromglans från OK-macken är mycket bra till att rengöra marmor, tipsar Hans-Erik.
På övervåningen är det riktigt hemtrevligt, trots att det varken finns tapeter eller gardiner. Där känns det att människor lever och bor. På köksbordet ligger en fin duk och i fönstret växer rosenpelargoner och mårbacka. Där uppe har de bott, även om det varit primitivt, sedan i maj när de flyttade in i huset.

Toaletten och badrummet, i klassiskt ljusgrönt och turkost, är de enda rummen som är riktigt färdiga. Ett nyinköpt badkar på fötter, passar bra ihop med tvättstället som de återanvänt. Hellre laga än byta ut är deras motto. Men det är inget krav. Dörren till badrummet är gammal och sliten, med avskavd färg har den blivit melerad av tiden.
- Den dörren ska vi nog behålla som den är, säger Elsa. Det är vackert med patina men svårt ibland att avgöra vad som är patina och vad som är förfall. Många är rädda för nötning, men nötta ytor berättar om tidens tand.
De väntar nu på nya foder och lister. De som fanns i huset var i huvudsak släta och hade satts in vid renoveringen 1949. Men på några ställen fanns de äldre profilerade listerna kvar. Då ritade de av de dekorativa profilerna, så typiska för huset, och beställde nya i exakt samma form. Det finns flera firmor som gör sådana beställningsjobb, Veckebosågen i Färila är en.
- Det visade sig att det blev billigare att beställa foder och lister med egen profil, än att köpa nya i standardform, säger Hans-Erik och låter förvånad själv.
En svårare nöt att knäcka har varit tilläggsisolering eller inte. Utvändigt har varit uteslutet, eftersom fasaden som är prångig med mycket panel är det stora värdet med huset. De kunde ha gjort det invändigt, men är det verkligen väggen som är den stora boven? Huset har ju fungerat väl under lång tid. Nu har de bestämt sig för att isolera vindsbjälklaget och för övrigt lita på den gamla självdragsidén.
Många undrar förstås hur de orkar. Men båda två har skrivbordsjobb och längtar efter att få jobba med kroppen när de kommer hem.
- Jag tror att jag har blivit mera ödmjuk, både som människa och på jobbet, säger Elsa. Här får jag jobba praktiskt med frågor som jag hanterar teoretiskt på jobbet. Nu vet jag att det inte är så lätt alla gånger.
Elsa och Hans-Erik känner ett förtroende. Precis när de hade flyttat in, var det någon som lade nummerskylten i plåt och ett originalfoto på huset, i brevlådan. En anonym gåva som betydde mycket. De kom från en hyrestrea, också vacker med hög takhöjd, men belägen intill en bullrig trafikled. Och inte deras egen.
- Man får inte snickra lika mycket hos någon annan, försöker Hans-Erik förklara. Om jag hyvlar till en grej nu så vet jag att den är till oss. Och när vi vaknar på morgnarna är det alldeles tyst och skönt utanför.
Helen Granditsky
026-15 96 41
helen.granditsky@gd.se

Mer läsning

Annons