Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Nu våras det för snickarbyxorna

Annons

Jag trodde att jag hade klarat mig undan. Men den sista tiden har ett förträngt klädesplagg poppat upp i mitt liv. Plagget som passar bäst på aktiva småbarn med runda magar. Möjligen också på den som har behov av att vara rörlig med olika redskap, som en trädgårdsmästare.

Men ingen kan väl tycka att det är snyggt med snickarbyxor.

Vi skulle gå på fest och temat var Grekland. Jag tänkte på vattenmeloner, kalamataoliver och grekiska blusar med spetsar och broderade blommor. Så fel man kan ha... Trots att yngstingen har varit i Greklands många gånger visste hon exakt vad som gällde till festen. Hon skulle ta med sig en Abba-skiva och ha på sig ett par snickarbyxor..!? Hon hade ärvt ett par som hon vägrat att prova, ända tills hon fick se en viss film med mycket flower-powerkänsla i på bio. Jag har också sett Mamma Mia och vet att filmens, och kanske ännu mer musikens makt kan vara starkare än verklig erfarenhet.

För att bredda våra kulturupplevelser skulle vi gå på länsmuseet. Bygdemarks flygfoton är lika häftiga för stora som för små. Den nya avdelningen om Hedvig Ulfsparres liv och textilsamlingar kändes också spännande. Innan besöket stod vi hemma i hallen och skulle klä på oss. Då flinade Mannen och sa ”Kan man ha snickarbyxor på sig på museet?”

Han stod där i 50-årspresenten som han hade växt fast i och slets med frågan. Han hade knappt tagit av dem på hela jullovet och hittills hade det gått bra överallt. Även om han blivit retad av både kollegor och släktingar, blev han varken nekad att handla på Systembolaget eller nekad att äta på restaurang klädd i snickarbyxor.

Men jag hade läst på om Hedvig. I hennes samlingar fanns det spetsar vackra som smycken och hon var en kvinna med stil som alltid bar långa klänningar. Jag såg på Mannen som precis snubblat in från garaget. Lycklig över katthuset han hade spikat ihop av gamla spillbitar. Jag kände att det nog var läge för ett byxbyte. För hans eget bästa. ”Helt otroligt vilka sköna byxor det här är. Tänk att man måste fylla 50 innan man fick ett par egna...” mumlade Mannen och bytte till ett par trasiga jeans.

När jag hade lunchdate en dag med en gammal vän, kom han också i snickarbyxor och jag började känna mig förföljd. Jag kom att tänka på en helt annan man som nyss hade blivit med hus. Han hade köpt ett par snickarbyxor på samma gång, bara för att ingen skulle tro att han inte kunde sköta ett hus. Han hade aldrig snickrat i hela sitt liv, men så fort han gick ut i trädgården tog han på sig snickarbyxorna så att grannarna skulle bli imponerade.

Förra helgen ville Mannen röra sig lite mer än att bara spika. Han bestämde sig för att springa en runda i Hemlingbyspåret och tänkte att han skulle ta med sig barnen som lekte hemma hos oss. Yngstingen som brukar gilla att klättra i skogen såg plötsligt orolig ut. Hon tittade upp på sin egen far med en allvarlig blick.

”Jag följer med på ett villkor,” sa hon. ”Att du inte har snickarbyxorna på dig när du joggar.”

Mer läsning

Annons