Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Två kvinnor ger nostalgin ny form

/
  • Sara Nyberg och Eva Österberg hade båda en textil bakgrund och fann varandra genom sitt gemensamma materialspråk. Nu har kuddarna i klassiskt linne, fått konkurrens av modern laminat.

Det är något särskilt med chokladkoppen från barndomen.
Eller mormors finservis som bara fick komma fram när det var släktkalas.

Annons
Det räcker med att se en kopp på bild och det känns i hela kroppen.
Det blanka fina porslinet i för små mjuka barnhänder, och njutningen när den släta kanten mot läpparna övergår i mjuk och söt choklad som rinner som balsam över tungan och ner så skönt i magen.
Det är nästan så att man får lust att köpa hela serien.
Sara Nyberg och Eva Österberg, kvinnorna bakom SE Form i Gävle, med ateljé i Vävaren, har tillverkat frukostbrickor dekorerade med Gävleporslin. Nostalgiska koppar inkapslade i praktisk laminat. Med modeller från Gefle Porslin och Bo Fajans.
Sara och Eva erkänner villigt att de är typiska samlare båda två. Inte av brickor, men av porslin.
- Redan när jag var liten var jag mycket förtjust i samlingen på museet, den som de plockat ner nu, berättar Eva. Och om jag är på loppis och hittar en "Viva" med grön kant köper jag den direkt.
Hon funderar lite över vad det kan bero på.
- Det är kanske inte så konstigt eftersom man får en fysisk relation till koppar och fat. Alla har känslor för porslin.
- Jag bodde i Stockholm när jag var liten och min mormor hade "Vinranka" från Gefle Porslin, minns Sara. Det var väldigt högtidligt när man fick dricka ur dem. Och jag tyckte att de var så vackra med den flytande blå dekortekniken, som inte är distinkt.
- Mamma hade svart-vita "Zebra" som vardagsporslin, fortsätter Eva. Det var alltid kopparna som gick sönder först och då fick faten bli blomfat.

Nu har Zebra från 50-talet blivit en storsäljare och syns ofta som rekvisita i reklambilder. Eva såg i en affär i Stockholm att man annonserade, inte efter att få sälja, utan om att få köpa zebra-porslin.
Saras och Evas laminatbrickor med Gävlekoppar har blivit uppskattade. Många minns våra två porslinsfabriker och köper brickorna med nostalgi. En dag hörde sonen till Eugen Trost från porslinsfabriken av sig. Han hade blivit så glad när han såg brickorna och ville köpa några som minne. Han hade inget kvar från sin fars produktion och tyckte det skulle vara roligt att ha dem på moderna brickor i stället.
Från början var de två konstnärerna och formgivarna inriktade på textil. Nu tycker de att laminaten är minst lika spännande att jobba med. Produkterna säljer de på Hemslöjden, länsmuseet och Designforum i Gävle och i Krokiga Smedjan i Gysinge. Men också i butiker i Uppsala och Örnsköldsvik. Sin ateljé har de hos konstnärsföreningen Gaffel i fabrikshuset Vävaren i Strömsbro. Lokalerna är rejäla med högt i tak och stora fönster. Ytorna är tilltagna, här finns det förutsättningar att skapa andra, nya ytor.
Sara och Eva älskar just ytor och jobbar med att ge sina ytor ett större djup. När det tryckta kraftpappersarket och melamin pressas med högt tryck och hög värme in i laminat får bilderna en ny dimension.
- Hinnan ger ett djup, ungefär som en tavla kan få djup av en glasskiva, jämför Eva.
Och hon tycker att laminat är ett vackert material. Både vackert och praktiskt.
- Jag har ett bord i min trädgård som står ute året om, berättar hon. Jag flyttar runt det efter var jag vill sitta. Bordet klarar alla väder och alla årstider.
Fantastiskt, tänker jag, som förbrukat åtskilliga möbler glömda utomhus i regn eller snö.
Men det var tack vare Sara som de två "textilarna" upptäckte det här hårdare materialet. Hon hade varit på en kurs i Nordmaling, där det finns en fabrik som gör laminatgolv. Där fick hon komma in och prova på att pressa in sina egna bilder.
- Laminatgolven är egentligen avfotograferat trä, förklarar Sara. Men det går inte att göra laminat av vilka bilder som helst. Ibland blir det blåsor och man kan aldrig tala om när.

När biblioteket i Sandviken ville beställa bord till sitt bokfria "Filosofiska rummet" tänkte Sara på laminaten. Eva hade redan blivit invigd i möjligheterna och tyckte att det lät spännande.
De använde olika dagstidningar som de tryckte och pressade in i varje unik bordsskiva.
Efter borden fick de tillfälle att gå vidare till stolar. Nynässkolan behövde stolar till sin nya kafeteria och Sara och Eva utvecklade sin idé till texter på olika språk i stolarna på den mångkulturella skolan. Det blev kinesiska, arabiska och grekiska när det var färdigt.
- Det var några barn som började läsa på stolarna vid invigningen, säger Eva och låter lite stolt.
De båda möttes första gången när de flyttade in i sina ateljéer i Norra skolan 1991. Båda hade gått på Konstfack och hade en textil bakgrund. De hade ett gemensamt materialspråk och kunskaper om screentryck båda två. De upptäckte att de hade roligt tillsammans och började göra kuddar. På Norra skolan tillverkade de ett eget tryckbord för textilier. Med en tryckyta på 50 x 50 centimeter var det ett mödosamt jobb att trycka större tygstycken. Men kuddar gick bra. Av linne med tryckta snabela:n, också ett möte mellan nutid och dåtid.

Nu är de lyckliga över det nya tryckbordet i Vävarens verkstad. Där kan de trycka en och en halv gånger fem meter tyg på samma gång. Ändå måste arbetet delas upp när de får uppdrag att göra ridåer. I Nynässkolans aula hänger redan den första. Med kartor över var Nynäs låg för 100 år sedan. Då låg Nynäs på landet och på bara 100 år har området hamnat i centrum. Den andra ridån, till nyrustade Steneberg, är i sin slutfas. Skolan ska få en modern ridå, med formelement från 60-talet då skolan byggdes.
Själva har de blandade stilar där hemma. Både gammalt och nytt, billigt och dyrt. De tycker att Ikea kan vara helt okej och handlar där ibland.
- Jag tycker att man ska välja saker som man själv vill ha. Det finns inget som är finare eller fulare, säger Eva. Alla produkter är formgivna av någon, även Ikeas. Och den som möblerar med trendriktiga "Myran-stolar" gör också lika som jättemånga andra. Myran och Sjuanstolarna är populära över hela världen.
De har sett "Bästa formen" i teve, men blev tyvärr ganska besvikna.
- Urdåligt, fladdrigt och ytligt, med programledare som inget begriper, är Saras direkta kommentar.
- Men rondellprogrammet var kul, kommer Eva på och fortsätter.
- Jag möter dem ständigt när jag är ute och kör, det har blivit störtinne med rondeller. Vår rosa "tugggummiskulptur" är jättefin tycker jag. Synd bara att själva rondellen är alldeles för snäv. Man hinner aldrig titta på tanten.
- Men den är cykelvänlig, säger Sara då och ser glad ut igen.

Helen Granditsky
026-15 96 41
helen.granditsky@gd.se

Mer läsning

Annons